Berörande bilder

Av Pia Sivenius
Översättning Camilla Ahlström-Taavitsainen


Talets ursprung kan ligga i lögnen. Enligt Saussure dök språket upp draperat i skrift, inte i språkdräkt utan i förklädnad. Även bildens och tecknandets ursprung draperar sig i skuggor, men det är förhängen av kärlek
     Rousseau skrev redan i mitten av 1700-talet att ”visuella former har flera dimensioner än ljuden och de äger också större uttryckskraft, de säger mer på en kortare tid. Det sägs att det var kärleken som upptäckte tecknandet… O, vad sade hon inte till sin älskade när hon följde hans skugga med så stort välbehag! Vilka ljud skulle hon kunna använda för att kunna beskriva rörelsen hos denna trollstav?”
     ”Hon” är Butades, en korintisk jungfru. När hon är skild från sin älskade märker hon att hans skugga avtecknar sig mot muren i lampans sken. För att fånga den älskades bild följer hon skuggans kanter och tecknar konturerna av den. Denna gamla berättelse har gett upphov till många bilder. I berättelserna ser Butades ofta inte sin älskade, utan vänder honom ryggen och avbildar hans gestalt. Är det förbjudet för tecknaren att se direkt? Kanske hon kan teckna på villkor att hon inte iakttar, att hon bara nästan berör den andras väsen – som en skugga. Enligt Jacques Derrida är skapandet av en bild en erkänsla för den andras osynlighet. Trollstaven som i sin rörelse efterbildar objektet med stort välbehag hamnar ändå inte utanför det kroppsliga. Efterbildarens längtande kropp är närvarande, liksom det avbildade objektet på ett märkvärdigt sätt är med i form av sin skugga.
     När Marjukka Vainio gör sina fotografier använder hon i något skede av arbetet ofta fotogram. Hon belyser materie, växtdelar eller föremål direkt på den ljuskänsliga ytan. I denna metod går hon tillbaka till den fotografiska uppfinningen urkällor: ljuset, kemin och de optiska fenomenen. Som belysningskälla kan man använda vilket som helst ljus: takljus, solen eller en ficklampa. Det materiella objektet, som är det blivande fotogrammets motiv, måste lämna sin skugga på den ljuskänsliga ytan. Själva objektet, blomman eller föremålet, måste sedan tas bort, för att det verkliga och dess representation skall kunna beröra varandra som spegeln och spegelbilden.

Bilderna av Vanaj
Bakgrunden och gestalten är fotografiets grundpelare. Om man inte kan urskilja gestalten mot bakgrunden finns inget seende. Traditionellt skall objektet ha varit på sin plats, verkligheten och det förflutna bör finnas på bilden. Men inte nödvändigtvis som synliga företeelser. Seendet sker i en dimension av avsked och distans. För att nå denna dimension måste man enligt Rosalind Krauss ”nollställa” sitt empiriska seende och komma till en mera formell ordning, där det visuella fältet struktur i sig kommer fram. Det visuella fältets struktur är inte det samma som observationernas ordning. Jag skulle vilja säga att man tänka bort det iakttagbara objektet från det visuella fältet, på samma sätt som det materiella objektet flyttas åt sidan för att man skall kunna se fotogrammet. Då kan bildens egentliga beröringspunkter öppna sig.
     Seendet är form, och detta synsätt förvandlar begreppet bakgrund till något nytt. Bakgrunden är inte något som finns bakom, eller bara är ett stöd för de objekt som avbildas. I verken Vanain kaupunki och Vanain maa (det historiska Vanaj eller Vånå, bygd inom Tavastehus stad) är bakgrunden ett seende, en minnesbild av platsens ande. Bakgrunden – kännedomen om staden och det omgivande landskapet, förtrogenheten med växtligheten och ljusets lek – förekommer som lätta beröringar på bilderna, som en känsla för platsen. Bakgrunden har förvandlats till en utgångspunkt. Varat i världen i Heideggers mening är grunden för våra föreställningar. Växterna avbildas mot grunden, grunden mot växterna, där är det. Bilderna visar växterna i detta. Växterna från framsidan, och baksidan, närvarande.

Erottuminen
Bilden måste vara för sig, fri, framför ögonen. Den måste urskiljas. Det som urskiljs förutsätter åtskillnadens stämpel, brännmärket, det särskiljande draget. Det kan man inte röra vid, inte ta i sina händer. Skillnaden kan ändå bearbetas med händerna, man kan pröva ut olika lösningar, färgmaterial, exponeringar och masker. Det slutliga avdraget av Vainios bilder är på grund av den komplicerade processen oftast unik och utmanar det som är typiskt för fotografiet, möjligheten att mångfaldiga. Det finns en kraft och intensitet i dem, rentav en våldsamhet, en passion för bilden.
     Tonen motsvarar inte tankebanan utan leder åt sidan, till ett djup. Här hänvisar jag inte till oförstående, det att förnuftet inte skulle nå fenomenet eller tonen. Förnuftet når fenomenets betydelse och språket fogar det till en betydelsekedja. Men bilderna sitter inte fast i kedjan, man kan inte foga dem till en kedja. Vainios bilder återger ett förlopp eller en cykel: blommor som passerat sin blomstring, en knöl som låter livet spira, en knopp som väntar på att spricka, en obscent utslagen blomma. Bilderna är fulla av tröst i livets kretslopp. Men samtidigt bryter varje bild cykeln, någons tid har kommit till sitt slut.
     Trots alla döende, groende, knoppande eller blomstrande skeden som förnuftet kopplar vidare till följande stadium handlar det i varje bild om samstämmighet med en själv. Filosofen Jean-Luc Nancy talar om ett annat slags samstämmighet (une autre mêmeté), som inte är det samma som samstämmighet mellan identitet eller betydelse.
     Detta mêmeté skulle jag inte vilja kalla magiskt, snarare är det magnetiskt. På Vainios bilder har allt, både naturens och andens kraft, ett samband med sin motsats, som ett villkor för sin uppenbarelseform. Ofta till och med som ett medel för sin uppenbarelse. Ibland får bilderna ramar av bly, för att ge ett motsatt element till gestalterna som stiger upp ur ljuset eller mörkret.

Rötternas synvinkel
Rötterna syns i allmänhet inte, men när de görs synliga berättar de något om växtens natur och dess delar ovan jord. Riktningen behöver inte alltid vara den att det är ur mörkret som något förs upp i ljuset. Man kan också föreställa sig att rötterna i sitt mörke ”ser” vad som finns på ytan.
     Roten ser inte, men kan den föreställa sig det ovanjordiska? Kan det som finns ovan jord beskriva roten på villkor att den inte heller ser – som om ritningen vore en kärleksförklaring, riktad till den andras osynlighet. Poeten Tomi Kontio skriver i sin diktsamling Taivaan latvassa (I himlens krona), 1998:

     Ett träd som har avstått från sina ögon skjuter upp på gården,
     dess drömmar finns i rötterna, under bladen