Paul von Martens

Nemesis (2005)

Post Illa Trias Nemesis		av Paul von Martens utkom hösten 2004 på förlaget Fontana

Post Illa

Trias

Nemesis

av Paul von Martens utkom hösten 2004 på förlaget Fontana

	Recensioner, november 2004: Åbo Underrättelser Borgåbladet Dala-Demokraten: DEN GUDOMLIGA VEDERGÄLLNINGEN "Voltaire skrev på alexandriner/ ett ode och en värld förstod att Gud var död." Så slutar den sonett hos Hjalmar Gullberg som kommenterar Voltaires berömda dikt om Jordbävningen i Lissabon 1755. "Dikten gjorde Voltaire till symbolen för en ny tids gudsförnekelse, för alla dem som längre varken kunde eller ville förlika tron på en allvis och allgod Försyn med lidandet i världen... Men när Voltaire lät sin faktiska gudlöshet utlösas av katastrofen så blev samma händelse för Linné en bekräftelse av att Gud råder här på jorden. Jordbävningen visade att Gud vedergäller människors ondska." Citatet hämtar jag ur Paul von Martens roman Nemesis (Fontana Media, Bangatan 29 A, 00120 Helsingfors). En roman från år 2004 om det evinnerliga teodicé-problemet! Om möjligheten eller omöjligheten att kunna förena Guds allmakt med hans kärlek. Är romanen en atavism i fråga om ämnesvalet - eller ett uttryck för en trend? När jag romandebuterade för exakt 40 år sen med "OCH" presenterade baksidestexten den som en "diskussion om skuld och försoning". I reklamutskick hade jag sagt att boken ställde frågan: "Hur fungerar Kristi försoning?" Norstedts litteräre chef antydde för handbokschefen att min roman sannolikt var den sista i sitt slag; frågeställningen vore knappast begriplig för en framtida läsekrets... Och så nu - en roman om Nemesis divina, Den gudomliga vedergällningen. Huvudpersonen i Martens bok är ledarskribent i en av Helsingfors största tidningar. Eller har varit. Han skrev "att man inte kan förstå dynamiken i USA:s världspolitik om man inte räknar med den dunkla rädsla för vedergällningen, som gör supermakten rastlös..." USA har hittills undgått följderna av "Historiens dom" över brotten mot Nagasaki och Hiroshima. Ledarskribentens son noterar, när det sen blir bråk, att Christer Kihlman redan har skrivit att han "såg ett samband mellan Manhattankatastrofen och Hiroshima". Något sånt samband vill förstås supermakten inte veta av! Amerikanske pressattachén får i uppdrag att besöka journalisten, medan ambassadören tar sig an tidningens chefredaktör. "S.O.S." kallas ledarskribenten efter sina initaler, och efter de diplomatiska insatserna nödgas han inse det symboliska i sitt "artistnamn": han har fått sparken och blir föremål för ett alltmer närgånget och hotfullt intresse från "någons" sida. Han flyttar eller flyr till olika ställen i Finland, långt från Helsingfors, men hela tiden är "fienden" klar över var han finns. Hemma i Helsingfors har hans våning blivit genomsökt - och ser ut därefter. Utan att vara paranoid, inser han att han med USA:s terminologi har "stött den internationella terrorismen". Har inte EU-landet Finland lovat att utlämna såna individer till USA? Kan han räkna med att hans eget lands myndigheter skall vägra följa en sån begäran? Han tycker sig få en fingervisning genom prästen Leino, i vilkens prästgård han sökt tillfälligt skydd: prästen säger att han kommer att lämna ut "S.O.S", om polisen kommer och begär det. "Vi lever ju i en rättsstat." Jag läste Martens bok före presidentvalet i USA men väntade med att skriva om den tills resultatet var känt. På något enfaldigt vis skulle en seger för demokraterna ha sagt mig att faran var över: S.O.S. och hans likar kommer inte att lämnas ut till terroristbekämparna på andra sidan Atlanten. Men nu? Paul von Martens har skrivit en fascinerande samansatt bok. På trygg Nobelpristagarprosa behandlar han historiefilosofiska problem och resonemang om statens dubbla ansikte och lyckas förena den med en rapp och bitvis lysande dialog. Särskilt när bokens kvinnor tar till orda lystrar man. Till sist har man läst en thriller. För all del: författaren smiter undan i dimman, man får inte veta hur det går men anar ändå. Liksom inte heller Linné ger något heltäckande svar - man får vara tacksam över att han har hållit debatten vid makt genom en hel bok. På sid 26 fördärvar Paul en anekdot från Falun. Det måtte väl jag veta, som har berättat den för honom. Under Carl XVI Gustafs Eriksgata gav landshövdingen en middag. Hustrun till en av länets politiska pampar fann sig till sin skräckblandade förtjusning placerad vid konungens bord. Hennes bidrag till bordssamtalet: "Majestätet är så rart med barn!" RUNE PÄR OLOFSSON

Recensioner, november 2004:

Åbo Underrättelser

Borgåbladet

Dala-Demokraten:

DEN GUDOMLIGA VEDERGÄLLNINGEN

"Voltaire skrev på alexandriner/
ett ode och en värld förstod att Gud var död."
Så slutar den sonett hos Hjalmar Gullberg som kommenterar Voltaires berömda dikt om Jordbävningen i Lissabon 1755.

"Dikten gjorde Voltaire till symbolen för en ny tids gudsförnekelse, för alla dem som längre varken kunde eller ville förlika tron på en allvis och allgod Försyn med lidandet i världen... Men när Voltaire lät sin faktiska gudlöshet utlösas av katastrofen så blev samma händelse för Linné en bekräftelse av att Gud råder här på jorden. Jordbävningen visade att Gud vedergäller människors ondska."
Citatet hämtar jag ur Paul von Martens roman Nemesis (Fontana Media, Bangatan 29 A, 00120 Helsingfors). En roman från år 2004 om det evinnerliga teodicé-problemet! Om möjligheten eller omöjligheten att kunna förena Guds allmakt med hans kärlek. Är romanen en atavism i fråga om ämnesvalet - eller ett uttryck för en trend?
När jag romandebuterade för exakt 40 år sen med "OCH" presenterade baksidestexten den som en "diskussion om skuld och försoning". I reklamutskick hade jag sagt att boken ställde frågan: "Hur fungerar Kristi försoning?" Norstedts litteräre chef antydde för handbokschefen att min roman sannolikt var den sista i sitt slag; frågeställningen vore knappast begriplig för en framtida läsekrets...
Och så nu - en roman om Nemesis divina, Den gudomliga vedergällningen. Huvudpersonen i Martens bok är ledarskribent i en av Helsingfors största tidningar. Eller har varit. Han skrev "att man inte kan förstå dynamiken i USA:s världspolitik om man inte räknar med den dunkla rädsla för vedergällningen, som gör supermakten rastlös..." USA har hittills undgått följderna av "Historiens dom" över brotten mot Nagasaki och Hiroshima. Ledarskribentens son noterar, när det sen blir bråk, att Christer Kihlman redan har skrivit att han "såg ett samband mellan Manhattankatastrofen och Hiroshima".
Något sånt samband vill förstås supermakten inte veta av! Amerikanske pressattachén får i uppdrag att besöka journalisten, medan ambassadören tar sig an tidningens chefredaktör. "S.O.S." kallas ledarskribenten efter sina initaler, och efter de diplomatiska insatserna nödgas han inse det symboliska i sitt "artistnamn": han har fått sparken och blir föremål för ett alltmer närgånget och hotfullt intresse från "någons" sida. Han flyttar eller flyr till olika ställen i Finland, långt från Helsingfors, men hela tiden är "fienden" klar över var han finns. Hemma i Helsingfors har hans våning blivit genomsökt - och ser ut därefter. Utan att vara paranoid, inser han att han med USA:s terminologi har "stött den internationella terrorismen". Har inte EU-landet Finland lovat att utlämna såna individer till USA? Kan han räkna med att hans eget lands myndigheter skall vägra följa en sån begäran? Han tycker sig få en fingervisning genom prästen Leino, i vilkens prästgård han sökt tillfälligt skydd: prästen säger att han kommer att lämna ut "S.O.S", om polisen kommer och begär det. "Vi lever ju i en rättsstat."
Jag läste Martens bok före presidentvalet i USA men väntade med att skriva om den tills resultatet var känt. På något enfaldigt vis skulle en seger för demokraterna ha sagt mig att faran var över: S.O.S. och hans likar kommer inte att lämnas ut till terroristbekämparna på andra sidan Atlanten. Men nu?
Paul von Martens har skrivit en fascinerande samansatt bok. På trygg Nobelpristagarprosa behandlar han historiefilosofiska problem och resonemang om statens dubbla ansikte och lyckas förena den med en rapp och bitvis lysande dialog. Särskilt när bokens kvinnor tar till orda lystrar man. Till sist har man läst en thriller. För all del: författaren smiter undan i dimman, man får inte veta hur det går men anar ändå. Liksom inte heller Linné ger något heltäckande svar - man får vara tacksam över att han har hållit debatten vid makt genom en hel bok.
På sid 26 fördärvar Paul en anekdot från Falun. Det måtte väl jag veta, som har berättat den för honom. Under Carl XVI Gustafs Eriksgata gav landshövdingen en middag. Hustrun till en av länets politiska pampar fann sig till sin skräckblandade förtjusning placerad vid konungens bord. Hennes bidrag till bordssamtalet: "Majestätet är så rart med barn!"
RUNE PÄR OLOFSSON