Berndt Nordman från Natur och Miljö r.f. hävdar i artikeln ”Naturvården för bygd och obygd” (ÅU 16.8) att vargskyddet är synnerligen balanserat för tillfället och ger goda möjligheter att skydda husdjur – och människor med, om det skulle bli aktuellt. Detta stämmer inte. 

Vargskyddet följer EU-direktivet 1992/43, enligt vilket vargen är en art av gemenskapsintresse som kräver noggrant skydd. Endast förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av vargens ”gynnsamma bevarandestatus” får en varg dödas av vägande skäl, bl.a. ”av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet”. Direktivet ställer alltså vargens bevarandestatus före medborgarnas säkerhet och JoSM har tvingats följa denna linje efter inhemska ”naturskyddares” klagomål till EU-kommissionen och dennas klagan mot Finland. 

Det är sant som ”naturskyddarna” säger att vargangrepp på människor är ytterst sällsynta. Vad de inte säger är att det är lika sällsynt att vargar är fria från förföljelse. De förtiger även att vargar snabbt förlorar all rädsla för människan då de är fria från förföljelse, att många vargar då föredrar hundar och får framom vilt, att de så småningom inte tvekar att angripa människor och, värst av allt, att några av dem specialiserar sig på barn och blir fruktansvärt skickliga på det. 

År 1977 publicerade Suomen Historiallinen Seura Fil. Dr. Jouko Teperis forskningrapport ”SUDET Suomen rintamaiden ihmisten uhkana 1800-luvulla, VARGEN som hot mot människorna i Finlands kulturbygder på 1800-talet. Verket baserar sig på vargnyheter i trehundra tidningsårgångar 1830-1900. På 175 finstilta sidor beskriver Teperi hur vargar började snappa bort barn nära hemmet på Karelska Näset i början av 1800-talet. Sverige hade avträtt detta område, det så kallade Gamla Finland, till Ryssland år 1721 och de nya herrarna förbjöd all jakt. 

På andra håll i Finland var människoätande vargar praktiskt taget okända tills jaktlagen ändrades år 1868. Den nya lagen avskaffade den av Gustav III införda fria jakten och samtidigt socknarnas förpliktelse att ordna vargskall och upprätthålla varggårdar och varggropar. Vargarna som tidigare hade undvikit människan sökte sig nu till bebyggda trakter och blev oskygga. Nio år senare, 1877 började vargar ta barn i Tammerforstrakten. Detsamma hände tre år senare i Åbotrakten. Folket var djupt chockat – något sådant hade aldrig tidigare förekommit i trakten, endast i det avlägsna Karelen. I norra Finland där förhållandena möjliggjorde att skida ikapp vargar och döda dem med spjut var människoätande vargar okända. 

Vargen är noggrant skyddad i Indien och regeringen lät i slutet av 1990-talet utreda vargars angrepp på människor i Hazibaragh, delstaten Bihar. Sveriges Vetenskapsakademi publicerade rapporten i serien AMBIO, mars 1999. Åren 1980-86 dödade vargar 122 barn och skadade 100 innan människoätarna kunde avlivas. År 1993 uppträdde nya människoätare som hann döda 78 barn fram till 1995. Rapportens beskrivning av angreppen är i det närmaste identisk med beskrivningarna i den finska pressen hundra år tidigare: 3-4 vargar lurpassade nära byn och en varg genomförde anfallet när ett barn var obevakat ett ögonblick. Ibland togs barnet på farstukvisten, ibland slets det ur moderns famn. Bytet bars snabbt iväg 1- 2,5 km där det förtärdes. 

Ledamoten av Sovjetunionens vetenskapsakademi Michail Pavlov, en erkänd auktoritet på skogsvargen, beskrev i sin bok Volk, Varg 1982 och 1990 likadant människoätande i det centrala Ryssland. Efter det de vapenföra männen hade skickats till fronten under andra världskriget blev vargarna inom några år helt oskygga och tog hundar på gårdsplanerna. I september 1944 dödade de det första barnet och fram till 1953 hade de dödat och ätit 26 barn och ungdomar. Sedan utdrag ur Pavlovs bok översattes till norska och svenska för tjugo år sedan har han varit föremål för nordiska vargexperters spott och spe – händelserna är kantänka för unika för att vara trovärdiga och hans bok ett korståg mot vargen. 

År 2002 publicerade Mark NcNay från Alaskas vilt- och fiskeridepartement en studie om vargangrepp på människor i Alaska och Kanada. Han fann ett åttiotal fall, inget av dem dödligt och alla inom områden där vargar inte jagas och de har lärt sig söka föda i människans närhet. Teperi redogjorde för otaliga vargangrepp på fullvuxna i 1800-talets Finand och noterar att endast ett par hade dödlig utgång. Det har sin förklaring. När en varg angriper en människa försöker den knuffa omkull henne genom att ställa framtassarna på axlarna eller huvudet i stället för att bita av strupen. Ett slag med en stör eller yxa hindrar dess uppsåt. 

I november 2005 inträffade det första dödliga vargangreppet på en människa i Nordamerika på över hundra år. En 22-årig studerande blev angripen av en oskygg vargflock som han tidigare förtjust hade fotograferat. Han var totalt oförberedd på angreppet – alla vargexperter hade ju försäkrat att vargar inte angriper människor. Vargarna fick omkull honom, ingen kom till hjälp och då var hans saga all. 

Jag besökte nyligen ryska släktingar vid Volgas strand. De var helt oförstående inför min fråga om de har problem med vargar. 

– Visst finns det gott om varg men inte ser man till dem, de är så skygga. Vildsvinen är däremot farliga. 

Vargen jagas aktivt i Ryssland. Sedan tre vargar i höstas hade omringat Raila Ahonen från Jämsä då hon var på ridtur och hade förföljt henne tog det månader av ansökningar och tilläggsutredningar innan JoSM gav lov att fälla en av dem. De andra beter sig som förut. 

Magnus Hagelstam                                                                                                                        Forstmästare                                                                                                                                          Sjundeå

Tillbaka