Av Valerius Geist, Professor Emeritus of Environmental Science, the University of Calgary, Canada.                                                                                                Översättning: Calle Seleborg, Likenäs, Sverige 

Den 8:e November år 2005 dödades en 22-årig bergsingenjörsstudent vid University of Waterloo, Kenton Joel Carneige, av fyra vargar vid Points North Landing i Wollaston sjödistrikt i norra Saskatchewan. Fallet är unikt eftersom det är den första dödliga utgången av en vargattack i Nordamerika i nutid. Människor har blivit bitna av rabiessmittade vargar och avlidit men de ”räknas inte” eftersom det var rabiessmittan som dödade, inte vargen. 

Nyfallen snö gjorde det möjligt att spåra förloppet noggrant. Mr. Carneige var ensam när fyra vargar närmade sig bakifrån. Han ramlade tre gånger innan han blev liggande. Andra attacker har hänt i Kanada, både historiska och i nutid. Mr Fred Desjarlais attackerades och sårades nyligen av en varg i norra Saskatchewan. Andra ej rapporterade attacker av vargar har hänt i Saskatchewan, varav en som jag lärde känna i detalj. En boskapsägare attackerades av tre vargar under hjortjakt. Han dödade två. 

Vi vet att de fyra inblandade vargarna hade setts och fotograferats av andra och att Mr Carneige visste detta. Tyvärr, enligt Saskatoon Star Phoenix från november 14 2005, visste varken Mr Carneige eller de som han talade med, att orädda och nyfikna vargar är en varningssignal. Det första villkoret är att allmänheten, speciellt friluftsmänniskor, informeras om att när de möter orädda, nyfikna vargar lämnar området skyndsamt, utan att springa, och är beredda på att försvara sig. Att springa innebär att inbjuda till attack. 

Varför är orädda och nyfikna vargar ett varningstecken? 

När vargar är vid gott hull är de extremt skygga och undviker människor. Jag har ofta sett i vildmarken hur vargar grips av panik när de stöter på mina spår eller får vittring. Andra iakttagelser tyder också på att vargar normalt är mycket försiktiga. Men, när deras normala byte tar slut, så börjar de leta efter alternativ. De gör så mycket försiktigt och över en lång tidsperiod. Detta sökande efter en alternativ födokälla visar sig i att vargarna blir – efter hand - orädda och nyfikna. Mina grannar, min hustru och jag har färska erfarenheter (1999-2003) när en vargflocks bytesdjur tog slut och de närmade sig lantbruk och förstäder. Jag har granskats tre gånger i öppen terräng av vargar, samma vargar hotade min hustru två gånger, en gång på förstutrappan. Samma vargar anföll och dödade grannars hundar, förföljde ryttare och ”nafsade på” och dödade tamboskap. De var närgångna mot min grannes mjölkkor och bet och nafsade i svansar, öron och bakhasor. Andra Vancouver Island vargar utforskade människor genom slicka och nafsa och riva i kläder (vid en campingplats på Vargas Island nära Tofino) i veckor innan de anföll och allvarligt sårade en campare, Scott Lavigne den 2:a juli år 2000. Han räddades från anfallet av andra campare. Jim Beatty, Vancouver Sun sidor A1-2 den 5:e juli år 2000. Slutsatsen är, att när vargar verkar orädda, stirrar på dig och följer dig då granskar de dig – och tänker sannolikt på lunch. 

En försvårande faktor är avskräde runt bostäder. Vargar dras till bostäder när deras naturliga byte är på upphällningen och hittar alltid lämningar och sopor. Att äta rester kan bli en vana och de blir därigenom tillvanda till människor. Sådana vargar behöver inte vara utsvultna för att utsträcka sitt alternativa matletande till att inkludera människor. Två vargar som dödades efter attacken på Vargas Island var fulla av hjortkid.. Detta antyder att tillvanda vargar kan anfalla utan att vara hungriga. Slutsatsen är: tama och nyfikna vargar är farliga oberoende av hur de blev sådana. 

Argumentet, att vargar är ofarliga eftersom de sällan har anfallit människor i Nordamerika, är felaktigt. Det finns goda skäl till att vargar i Nordamerika, i motsats till Europa, sällan anfaller människor. De senaste decennierna har vi Nordamerika haft en unik situation: vilda djur har fått göra en "come back". Få Nordamerikaner vet idag att det bara för hundra år sedan fanns mycket få vilda djur och att det har gått åt stora resurser för att få tillbaka dessa. Återkomsten av det vilda Nordamerika, och därigenom kontinentens biologiska mångfald är troligen den största lyckosamma miljöhistorien av det 20:e århundradet. En sådan återhämtning börjar med en uppgång av gräsätarna. Efter en tidsrymd börjar rovdjuren öka. Så länge rovdjuren är sällsynta, och gräsätarna talrika, är vargarna välgödda. De blir stora och kraftiga och mycket skygga. Vi förväntar oss inte att se tama och nyfikna vargar. Under dess omständigheter ser man sällan varg vilket ger upphov till den romantiska bilden av varg så vanligt i Nordamerika idag. Men, när bytesdjuren tar slut medan antalet vargar stiger, kommer vargarna att söka nya marker i sitt sökande efter nytt byte. Då uppträder de orädda, nyfikna vargarna. 

Hur vet vi detta? 

Först; eftersom vargar har fötts upp i fångenskap av forskare har vi skaffat oss en detaljerad kunskap i hur vargar utforskar nya situationer. Informationen diskuteras mellan kollegor i mitt yrke, att studera djurens beteende. I mitt yrke är det livsviktigt att förstå djurens tillvänjande för att överleva arbetet med i naturen halvtama djur. För det andra har jag personlig erfarenhet av en vargflock som hade sitt revir nära vårt hus på Vancouver Island under fyra års tid; en flock vars bytesdjur tog slut och sedan invaderade de lantbruk och förstäder. Jag antecknade erfarenheterna från mina grannar, min hustru och mig själv eftersom dessa var, så vitt jag vet, de första vargarna som inte bar sig åt som normala Nordamerikanska vargar. Snarare liknade de mera ryska vargar. Jag skrev om detta till Erich Klinghammer i Wolf Park, Illinois, en gammal vargbiolog; brevet publicerades i Virginia Wildlifer (May 2003 issue sid 39.43) . För det tredje, editerar jag en bok om ryska vargar skriven av en språkexpert, Will Graves, som arbetade som översättare för Amerikanska armén. De ryska erfarenheterna understryker med stor precision när vargar blir farliga. För det fjärde, en bok av Heptner m fl; Mammals of the USSR har nu översatts till engelska av Smithsonian Institute, och finns alltså nu på engelska. Läs avsnittet om vargar! Ironiskt nog, de ryska erfarenheterna är liknande de som de amerikanska nybyggarna upplevde och som beskrevs i detalj av Stanley P. Young (1946. The wolf in North American History. Idaho: Caxton). Att vargar kan utgöra ett dödligt hot är alltså inte en Rödluve-historia. 

Man kan inte försvara den nuvarande romantiska tron om ofarliga, vänliga, kramgoa vargar. Det är absolut nödvändigt att allmänheten får reda på att det finns en stor mängd information som bevisar motsatsen. Och allmänheten ska veta varningstecknen innan de ger sig ut i naturen. Och orädda, nyfikna vargar är just ett sådant tecken. 

Tyvärr, det är inta bara detta man ska känna till när man är i områden med växande vargpopulationer. Växande vargpopulationer kommer oundvikligen att överlappa områden där små rovdjur bär på rabies. Alltså kommer troligen en del vargar att smittas. Dessa vargar är mycket farliga, inte bara på grund av de i sitt mentala tillstånd blir extremt aggressiva och delar ut många och djupa bett men också därför att ett sådant bett är dödligt om det inte kommer under snabb behandling. Var och en som blir biten måste komma snabbt till sjukhus för behandling. I gamla tider var botemedlet mot rabies utrotning av vargen i Kanada. Det var då. Hur man ska handskas med problemet nu är kruxet. Svaret kan vara, gå inte ensam, var beväpnad och se till att mobilen är med. 

Sen finns det ett tredje problem för vilket det inte finns något lätt svar. Som vi sagt tidigare. Först kommer gräsätarna, sen kommer rovdjuren och så småningom kommer sjukdomar och parasiter, Vissa av dessa behöver både gräsätare och rovdjur för sin levnadscykel. Om vi tillåter täta vargpopulationer är det oundvikligt att dödliga sjukdomar som Hydatid-sjukdom uppträder. Denna sjukdom beror på en dvärgbinnikemask (Ecinococcus granulosus) som lever i tarmkanalen hos hunddjur – vargar, hundar, rävar – i stora mängder. De producerar små ägg som kommer ut med avföringen i stora mängder från smittade individer. Normalt sprids dessa ut och konsumeras med maten av hjortdjuren. De bildar sedan stora cystor i lungor, lever och hjärna i den smittade gräsätaren. Varje cysta innehåller stora mängder av dvärgbinnikemaskhuvuden. Sjukdomen dödar djuren eller gör det till ett lättfångat byte. När lungor eller lever äts av rovdjuret sätter sig binnikemasken i tarmen och cykeln är fullbordad. 

Människor kan bli smittade av pälsen av smittade djur eller från avföring som berörs. Vargfekaler kan innehålla millioner och åter millioner av ägg. Dessa ägg kan som damm virvla upp i luften och hamna på händer eller i ansiktet. Larverna bosätter sig i blodrika organ – lever, lungor, hjärna – där de växer till stora cystor fulla av dvärgbinnikemaskhuvuden. Dessa cystor är dödliga om de inte avlägsnas på kirurgisk väg. Det är alltså upp till oss att (a) se till att denna sjukdom inte blir vida spridd och (b) att jägare och guider vet att vargfekaler aldrig ska vidröras eller sparkas. Undvik dem och rör dem inte. (c) I områden med Echinococcus dvärgbinnikemask måste avpälsning av rovdjur ske med handskar och andningsskydd! (d) Ge aldrig inälvor från hjortdjur till hundar. Om hundens tarm innehåller Echinococcus dvärgbinnikemask kommer huset och trädgården att bli inpyrd av dödliga dvärgbinnikemaskägg. Dessa kan utvecklas till stora cystor hos dem som bor i huset. Lantgårdar är speciellt utsatta. Information om utbredningen av Hytatid-sjukdomen i Kanada och Förenta Staterna kan enkelt hittas på Internet. Historiskt sett var den ovanlig – liksom vargarna. 

Det finns andra sjukdomar som kommer att spridas med ”kompletteringen av det ekologiska systemet”. Vi har framför oss ett potentiellt hälsoproblem. 

Lev väl! 

Val Geist.

Översättarens tillägg:

Echinicoccus multilocularis (rävens dvärgbandmask) är ett ännu större hot än hundens dvärgbandmask och den finns ju redan hos en tredjedel av vargarna i Finland.

Artikeln visar också att biologerna har gjort ett fundamentalt misstag när man baserat sina rekommendationer från en liten population rovdjur med ett överskott på byte medan man helt ignorerat äldre tiders kunskap för att inte tala om de ryska nutida kunskaperna. Våra förfäder som utrotade vargen hade rätt. Dagens biologer och rovdjursivrare tar på sig ett enormt ansvar som de tydligen inte är medvetna om. Rovdjursromantikerna måste lära sig den bistra verkligheten. Rovdjuren är ett stort hot mot vår livskvalité och på sikt vår hälsa.

Tillbaka