Recension i VN 5.3.2005 / BÖCKER   Mord i skärgården

BOK: Vatten är ett farligt gift...

FÖRFATTARE: Kristina och Ove Paul

FÖRLAG: Kirja kerrallaan 2004. 192 sidor  

Paret Kristina och Ove Paul ägnar sig åt den något ovanliga hobbyn att skriva finlandssvenska deckare. Föreliggande bok Vatten är ett farligt gift... är nu deras fjärde alster inom denna genre och synbarligen trivs de med sina förehavanden.   Handlingen utspelas i huvudsak på ön Simminge, som visar vissa likheter med Pellinge – eller kanske hellre närbelägna Sarfsalö, ön där de själva bor? –  och där även de två dödsfallen i boken inträffar. Genast i början av boken dör Simmingepatronen Alfred Kraemert i en hjärtattack, men omständigheterna verkar något mystiska och mycket tyder på förgiftningssymptom. Brorsonen Tor och adoptivsonen Joel är även de viktiga figurer, speciellt som arvet efter patronen är rätt stort.

Det andra dödsfallet inträffar när den pensionerade och omtyckte kyrkoherden Yngve Sohlberg blir dödsskjuten i pannan på kyrktrappan från en förbipasserande bil. Äkta paret Anna och Olle Rönnqvist har en svaghet för att leka detektiver på egen hand och föresätter sig att lösa dessa två mysterier.   Busen i boken är Veikko Karvonen som planerar att utan byggtillstånd uppföra ett modernt hotell på ön som i hög grad börjar påminna om en rysk bordell. Författarna har tagit med i handlingen diverse lokalpolitiska problem med rågränser, splittrad kommunalförvaltning, polisiära distrikt, den föga omtyckte biskopen i Borgå Fleming Bredbergh osv.

Polismakten representeras av kriminalkommissarie Birger Ottosson, som "inte vill bli befordrad över sin kompetenströskel" och kollegan Janne Samuelsson. Den förstnämnde har erfarenheter från Baltikum och snart börjar det dyka upp både ryska och lettiska skumma figurer. I boken förekommer det ytterligare ett antal personer som i tur och ordning råkar ut för misstankar, skvallertanter springer runt och sprider rykten och bönder medan butiksägare fyller ut bilden.

Miljön är verkligen i högsta grad finlandssvensk med skärgårdsaccent och författarna har gett boken en tämligen trivsam och hemvävd ram, där visserligen oväntade handlingar inträffar men utan direkta spänningsmoment. Någon rysare kan man inte kalla boken, men handlingen förs ändå framåt i hyggligt tempo. Något ovidkommande i en skärgårdsdeckare är det att en av de inblandade promenerar omkring i Helsingfors och klagar över de moderna husen i centrum såsom Kiasma, riksdagsannexet och Sanomahuset. Läsaren kan ju eventuellt dela denna uppfattning, men här verkar det mera som om författarna själva velat avreagera sig.   Boken är rätt tunn men som sällskap på en tågresa eller på villan fyller den väl kraven på underhållning.  

ULF-ERIK SLOTTE