Vatten en grundrättighet

Så rubricerade Kim Wahlroos fyndigt sin ledare i torsdagens ÖN. Så tycker vi i Finland. Och rent vatten både en grundrättighet och -skyldighet, kunde man tillägga. Självklara delar av samhällets infrastruktur, konstaterar Kimmen.

Den nya lagstiftningen har skyfflat huvudansvaret för avloppsfrågorna på fastighetsägarna. Ideologiskt är det såtillvida riktigt att vi själva har det yttersta ansvaret för vår miljö. Hur det ordnas är en annan fråga. Nu har staten och kommunerna närmast givits en rådgivnings- och övervakningsskyldighet. Det här har säkert sina ekonomiska förklaringar. Så konsulteringen inskränker sig i praktiken till allmänna riktlinjer, de tekniska lösningarna är det meningen att fastighetsägarna själva ska förstå sig på eller köpa på marknaden. Och vad övervakningen beträffar framgick det klart på "Stora vatumötet" på Sarfsalö att resurser finns endast för tillfälliga stickprov. Så tror man verkligen att det skall leda till önskat resultat? Det verkar nog lite skenheligt.

Miljömedvetna har de senaste åren framhållit att man bör gå in för att avloppsvattnet renas så nära ursprungsstället som möjligt och gärna återanvänds i mån av möjlighet, kanske för uppvärmning eller gödsling. Det låter ju förnuftigare än att det kommer ut i vikarna och personligen tror jag resonemanget är i pricip riktigt. Men det betyder inte att man kan och skall tillämpa det under alla omständigheter.

Och det är givet att kommunerna tar vara på möjligheterna att adressera kostnaderna direkt åt fastighetsägarna istället för att täcka dem via skattemedel. Men blir resultatet då verkligen effektivt och samhällsekonomiskt förnuftigt? För det är nånting som inte stämmer här. Miljöcentralen har låtit oss förstå att de endast kan stöda en vattenlösning som samtidigt tar hand om avloppet. För en lekman låter det här som att man samtidigt som man drar vattenledning också drar rör för avlopp. Då är det väl att hoppas att så många som möjligt ansluter sig till det gemensamma avloppet, som förhoppningsvis skall ledas bort från tomterna och inte dit. Om renandet görs på ort och ställe, är det som om man inte skulle låtsas om den existerande geografin och bebyggelsens natur, leka att det finns färdigt inrutade områden för fritidsbosättning och andra för fast bosättning.

Så är det ju inte, i varje fall inte på Sarfsalö. Utan att gå in på de separata lösningarna per fastighet borde också myndigheterna känna till ungefär hur och när bosättningen har uppstått och att Sarfsalö är en ca 10 km lång och 3 km bred stenig och lerig holme med vikar, skog och åkrar och bosättning huller om tvärs kring en huvudväg formad i stort sett som en åtta. Ställvis är det fråga om skyddade miljöer. Bebyggelsen är en salig blandning, värst i Härpe, men också annanstans, av fast bosatta, fritidsbosatta, lantbruks- och trädgårdsodlingar, ko- och hästbesättningar, småföretag, företagsvillor mm. Nästan allt utom fiskare finns, dem har vi tagit livet av, yrkesfiskarna alltså.

Ett hus kan ha haft fastboende för ett decennium sedan. Därefter har det övertagits till fritidsbostad av nästa generation. Ett annat tvärtom. Och ytterligare en grupp bor där de facto nästan hela året men är skrivna annanstans. I endel hus finns WC sedan gammalt, andra fastboende kan fortfarande ha bara utetupp.

Men det avgörande borde ju inte vara hur man bor, utan att allt blir renat lika bra och att ingen behöver göra onödiga investeringar som om något år konstateras otillräckliga eller som inom nära framtid kan ersättas med mera omfattande lösningar. De här olika boendeformerna finns nämligen insprängda bland varandra. På många ställen, t.ex. i Härpe, är det helt omöjligt att iaktta sådana avstånd mellan avsättningsbrunnar, vattenbrunnar och rågränser som förutsätts t.ex. i de instruktioner som utarbetats för Pernå, och ofta är lera, sten och berg effektiva hinder för markbäddar. En holme med upp till 3000 personer på sommaren är jämförbar med en liten stad och den bör betraktas som en helhet. Den fasta befolkningen i Isnäs med sitt kommunala reningsverk rör sig kring 500 personer, men jag tror inte där är en likadan befolkningsexplosion på sommaren som på Sarfsalö.

Om kosultfirmans fyra alternativ som lades fram på vatumötet kan ännu påpekas att alternativen 1-3 lämnade norra delen av holmen utan någon lösning för avloppsvattnet. Så egentligen var det bara det fjärde som gav en helhetslösning. En orsak till det här är kan vara att utredningen baserade sig på en enkät som frågade endast efter sarfsalöbornas vattenbehov. Avloppsfrågan kom till i efterhand till följd av den nya förordningen. Holmar och öar kring Sarfsalö har inte beaktats i något av alternativen.

Men det är förstås så att det inte finns råd till en enhetlig förnuftig lösning, en där vatten, avlopp och datanät (som så småningom kommer att ersätta telefonnätet), kanske också el så man skulle få bort de fula el-linjerna längs vägen, skulle planeras och dras som ett projekt. Det kallas kommunalteknik och är meningen för tätorter. Tretusen på en holme är väl inte en tätort, i varje fall inte om hushållen för 2750 betalar endast fastighetsskatt och finns där bara på sommaren när naturen är som mest sårbar. Läste i Husis en kolumn av en person som bott länge i Sverige och nu flyttat tillbaka hit. Han förundrade sig över att man här bygger husen först och sedan drar kommunaltekniken med vägar och annan infrastruktur. I Sverige gör man tvärtom. Det går ju inte på orter med hundraårig bebyggelse, men visst är det tillåtet att rationalisera vid tillfälle.

Ove Paul