DUBBELMORDET PÅ NYBONDAS - en uppföljning  
Den lilla historien om Stenen på Nybondas i Horslök (Boken om vår ö, del II) väckte rätt mycket uppmärksamhet och den tolkning av mysteriet som där förslogs applåderades på många håll. Men som brukligt är i dessa sammanhang, anmälde sig personer med egna hågkomster av berättelser om stenen först efter att historiken kommit ut. Före det var det ingen som visste någonting.

De personer som tog kontakt eller som jag vid nya efterforskningar fick kontakt med var alla mer eller mindre övertygade om att en tragedi verkligen hade hänt i Horslök och att den romantiska tolkningen inte var den rätta. Visst var det så att två unga hade tagit livet av sig och hittats vid berget. I bakgrunden hade enligt dessa uppgifter legat en ståndsskillnad som förhindrade en laglig förening av de unga tu, men huråt olämpligheten tog sig uttryck, dvs vilkendera parten som hörde till herrskapet och vilkendera till tjänstefolket, kunde man inte erinra sig. Också anknytande spökhistorier lär ha florerat. Även om de som hört historien var barn när de hörde den, var det ändå inte bara av andra barn man hört den. Två av sagesmännen hade varit systrarna Huldi och Hilda, bägge ytterst betrodda personer i bygden och omtalade i samma del av historiken som historien om stenen. Dessvärre har ingen av dagens sagesmän något som helst minne av någon tidsangivelse som kunde underlätta en fortsatt undersökning i arkiv och handlingar.

Kontakterna med museifolket har inte heller än så länge gett konkreta resultat.Torsten Edgren vid Nationalmuséet har haft vänligheten att se efter i deras arkiv utan att finna något om stenen eller dess inskription. Han hade också flyktigt sett igenom den Gottlundska samlingen i deras bibliotek. Där fanns några uppgifter om jättekast på Sarfsalö, men ingenting om stenen ifråga. Carl Axel Gottlund, känd som en av de tidigaste fennomanerna, var en insamlare av folkloristiskt material, språkman och författare som reste omkring en del också i den nyländska skärgården, men det lär ha varit främst Sandö och Altarskär som väckte hans intresse i Pernå. Enligt skriften "Kardrag Gård, 400 år", författad av Johanna Aminoff-Winberg, vilken Dr Edgren tillställde mig, besökte Gottberg dock bevisligen också Horslök vid en av sina resor år 1860 varvid han blev rodd i stark motvind över fjärden från Lubondas till Tavistholmarna, där han undersökte jättekastet på Östra Tavistholmen.Det att Gottlund, trots vistelse i det omedelbara grannskapet, inte noterade stenen på Nybondas kan ha många förklaringar. En kan vara att skriften inte ännu tillkommit. En annan kan vara att den inte ansågs värd att notera, att den ännu inte hade historiskt värde. Man tycker dock att en person med Gottlunds påstådda romantiska sinne skulle ha fattat intresse för stenen om han blivit uppmärksamgjord på den.

I sitt brev till mig gör Torsten Edgren en viktig iakttagelse. Han påpekar att även om han tror att vi träffat rätt angående tolkningen, d.v.s. i dess romantiska version, kan man fråga sig om det gick att åstadkomma en sådan skrift "i lönndom". "Hammarslagen bör nog ha ekat i nejden och inskriftens uppgift är ju att synas, inte endast att hugfästa en händelse för de 'inblandade'". Till detta kan jag foga, som en personlig reflexion, att beroende på när det hela skett, kan berget och sluttningen ha varit betydligt kalare än idag, så att inte ens skogen dämpade ljudet.

En annan auktoritet, prof. Bo Lönnqvist, håller också på vår publicerade lösning. Han skriver i ett brev på min förfrågan att texten torde vara allmänt folkloristiskt gods, taget ur någon tryckt 1800-talsskrift.

Johan Wopenka, en göteborgsk journalist och litteraturhistoriker som bl.a. givit ut flera uppslagsverk om deckarlitteratur, intresserade sig för historien i samband med sin deckarvurm. Han vill hålla de s.k. kolportörromanerna från 1800-talet som inspirationskälla för texten och på samma linje är min släkting med historiska kunskaper av en helt annan dimension än mina, Per-Edward Paul, som hämtar bakgrunden från nyromatiken och Goethe.

Bo Lönnqvist rådde mig att kontakta Carola Ekrem och Anne Bergman på Svenska Litteratursällskapets folkkultursarkiv. Men inte heller där hittades, trots hjälpsamma forskningar, någon som helst ledtråd. Inte ens någonting liknande fanns registrerat.

Vår gåta får således ännu vänta på en definitiv lösning. Vi hoppas att språkforskningsvägen kanske sluta oss till något. Man kan t.ex. undra över stavningen "hvarandra" i samma text som singularformen "har". Är skriften ett senare tiders falsarium eller har den tillkommit vid en brytning mellan olika språkformer? Slitenheten i skriften verkar ändå utesluta det förra alternativet. Man kan i alla händelser vara säker på att texten är över 100 år gammal, eftersom den enligt uppgift var svårläslig redan då nu hörda personer var barn, för 60-80 år sedan.

Blott tiden medger, skall jag fortsätta efterforkningarna och tar givetvis gärna till dess emot tips och nya uppgifter som kan bidra till att lösa gåtan med stenen på Nybondas.

Källor:

Korrespondens: Torsten Edgren, Bo Lönnqvist, Johan Wopenka, Per-Edward Paul

Muntliga uppgifter: Göta Nyholm, Sven Blomqvist, Maj-Else Hämeenheimo, Olle och Anna-Lisa Granmark, Carola Ekrem

(Ove Paul/17.7.1998) Ingår i Boken om vår ö, del III, utgiven av Sarfsalö Byaråd r.f., 1998