MINA ÄVENTYR OCH BEDRIFTER

Denna litterära skatt kom fram häromdagen när jag städade i bokhyllan. Den har följt med genom åren, skriften har ställvis blivit svag och svårläst, men att det är fråga om en rikt illustrerad, detaljerad och fullt sanningsenlig skildring av mina upplevelser i folkskoleåldern är klart. Att jag var nio år när jag skrev den påpekas både av mig och av förlaget gång på gång. Av någon anledning var man då angelägnare att framhålla sin ålder än i dag. Men boken skrevs definitivt hemma och inte i skolan. På sätt och vis var det alltså fråga om mina första "hemsidor", men spridningen var nog svårare då än nu.

Förlaget var alltså Treangelförlaget, bildat av bästa vännen Lars-Einar Floman och mig. Jag har i min besittning också förlagets bok Nr. 3, en deckare vid namn Åke, Leif och bankkuppen, skriven av Lars-Einar. Baksidan av sagda bok uppger att vi också skulle ha gett ut Erik, Bengt och den gröna masken av Ove Paul, men jag har inget minne av att så skulle ha skett. Inte heller del 2 av Mina äventyr och bedrifter tycker jag skulle ha förverkligats. Däremot tror jag förlagets andra bok var Larskos Mina rackartyg och äventyr som puffas i Mina äventyr och bedrifter.

En överraskning för många, speciellt för Wahlströms, är säkert att Treangelförlaget, vilket Lars-Einar i ett senare skede korrigerade till Triangelförlaget, också gav ut ett antal Bill-böcker (se sista sidan) samt några andra titlar och författare som inte syns ordentligt.

Även om skildringarna är fullt sanningsenliga, tror jag man måste dividera mått och tidsangivelser med ca 10, för att få dem översatta till en vuxen värld.

Det mesta försiggår i Munksnäs, så det går bra att jämföra med Nalle Valtialas På min mammas gata. Mina Äventyr och bedrifter står naturligtvis litterärt högre och jag har försökt bevara stav- och kommateringsfel (där jag märkt dem). För läslighetens skull har jag ändå delat upp skriften i stycken, vilket tydligen av sparsamhetsskäl inte gick för sig på den tiden.

Lars-Einars bok slutar mitt i den spännande slutjakten. Jag hoppas kunna återuppliva förlagsverksamheten så långt att också den boken kunde ges ut på nätet, i fullbordat skick. Den är trots allt en riktig deckare, och som vi vet är det ont om finlandssvenska sådana.

Ove Paul (61 år)

  PS. Lars-Einar hade vänligheten att ge mig fria händer med texten till Åke, Leif och bankkuppen, så nu har jag skrivit ett slut som jag hoppas passar in. Lars-Einar har för sin del godkänt det. Liksom i Mina äventyr och bedrifter har jag strävat efter att bevara eventuella fel, if any, i Lars Einars fall. Jag tror för all del att den var skriven ett par år senare än min, men något säger mig att han har ett bättre språk än jag också idag.

Här är Åke, Leif och Bankkuppen av Lars-Einar Floman (och Ove Paul på slutet)

Ove Paul (64 år)

MINA ÄVENTYR OCH BEDRIFTER

av

Ove Paul

(9 år)

Treangelböckerna

Ñ

Paul: Mina äventyr och bedrifter, del I

Floman: Mina rackartyg och äventyr

Ñ

Treangelförlaget

Munksnäs

 
  Första kapitlet

När jag höll på att bli skeppsbruten

Jag steg ombord på den lilla flotten som några pojkar hade byggt. Satte landgången opp på båten och stakade i väg i det smutsiga vattnet.

 

 

Gropen som jag var i, var omkring hundra meter lång 50 meter bred.

Och så får jag väl också lov att presentera mig. Jag heter Ove. Min syster och min bror som jag också skall tala om i den här boken heter Görel och Elof. Men nu skall jag berätta om själva äventyret.

Gropen var fylld med vatten. Mitt i allt som jag stakade i väg kom en pojke i stora stövlar klivande till mig tog paddeln ifrån mig steg opp på flotten helt fräckt och skuffade ner mig. Som tur var hamnade jag inte direkt ner i vattnet utan kom på en liten ö som hade vuxit upp. Den var alldeles bredvid oss. Jag flög i en vacker båge rakt in i det mjuka gräset. Jag reste mig upp litet yr i skallen efter flygturen.

Jag såg mig om efter flotten men pojken var redan på stranden mittimot och steg just upp i land. När han hade gått bort, lunkande som en buffel började det blåsa. Det blåste så att flotten drev in åt ön till. När den var tillräckligt nära för att en 2 meters lång käpp skulle kunna nå den, började jag leta efter en säker käpp för att kunna dra till mig flotten. Men ack nej, jag hittade ingen. Jag stod gott i en halv timme och sökte. Äntligen hittade jag en som var ganska bra. Jag försökte med den. Det gick, men med knapp nöd.

Jag steg ombord igen och började staka iväg. Men jag hade inte hunnit en halv meter innan jag blev på grund. Jag tyckte att det var precis detsamma om jag skulle ha stannat kvar på ön än att komma på grund. Om en kvart timme hade jag båten lös från grundet.

Nu är det skeppsbrutna äventyret slut, då är också berättelsen slut.

Andra Kapitlet.

En avbruten lek.

Vi leker krig föreslog Boris. Det gör vi sade Lars-Einar som var ledare för klubben. Boris var vise. Jag var sekreterare.Karl var en nykomling som ännu bara var medlem.

Så gick vi ut för att leka krig vi gick först längs Stora Allen tills vi kom till en smal väg. Nu var vi vid Oravakallio. Där var vår klubborg. Där var just passliga ställen för lekar.

Vi höll på att leka bland buskarna. Jag sökte reda på Boris (krigare) Lars-Einar (hövdingen) och Karl (krigaren). Jag själv var doktor.

Fiufiu! En vissling hördes! Hövdingen var sårad. Jag kallades genast till hjälp vi fann hövdingen liggande under en buske.

När hövdingen blivit frisk sprang han och jag till borgen. Men då hände det. När vi var alldeles nära borgen kom några pojkar springande. Då blev vi rädda, det kunde vara några elaka pojkar. Lars-Einar påstod att det bara var Boris och Karl. Men när de kom närmare så kunde vi urskilja dem bättre. Det var fyra pojkar. Dår ropade jag på Karl och Boris. Intet svar.

En gång till. Samma sak. Då började vi ta till springeri. Lars-Einar for ned men en sådan fart ner för en liten backe att det såg ut som om han skulle springa i kapp med en kapptävlingsmotorcykel i full fräs. Annat var det med mig, jag for nog med sådan fart att jag syntes säkert som en proppel skulle fara runt.

Nå-ja, jag skall väl tala om vilka vägar vi togo.

Lars-Einar sprang vägen rakt fram, jag sprang över ett fält. Förståss han jag inte över hela fältet förrän (när jag tittade mig om) jag såg. Ja - a - a, jag STIRRADE två par pojkar rakt i ögonen. jag blev som förlamad av skräck. Men den förlamningen varade ej länge förrän jag tog till fötter ånyo. Jag sprang och jag sprang tills jag fann mig ligga i ett stort dike fullt med vatten gungande på vågorna som en anka. Drypande om kläderna som en dränkt katta steg jag opp från diket. Men till min fasa stod inte två pojkar och gapskrattade på fältet.

Tredje kapitlet.

En liten vilse färd.

Hurra, hurra, hurra, tredje klassens pojkar ljöd upp med ett trefaldigt hurra, på jumpatimmen (gymnastiktimmen) skulle vi få gå ut i skogen med vår jumpalärarinna. Det var det roligaste vi viste. På rasterna höll vi på att dansa krigsdanser bara för det.

Sista timmen var jumpatimmen. När vi marcherade ut ur salen räckte vi näsan åt alla som vi mötte, för de var så klart avundsjuka. Lärarinnan hade sagt till i förväg att vi inte skulle tappa bort oss. Men så var det inte. Nu ska ni få höra.

Det var så frästande när jag såg de stora Gullvivorna att jag började plocka dem. Blomma för blomma. Rs - rs - rs - rs - rs - rs - rs - rs - rs - rs - rs. Lärarinnan visslade med visselpipan att vi skulle komma tillbaka igen, jag gick genast dit men nej jag var inte där som klasskamraterna var.

Hade jag gått vilse? Jo. Ingen klass kamrat såg jag: Jo. Där var en hel klunga pojkar. De hade blommor för fullt. Hade de också gått vilse? Säkert. Det var skojigt det var bara klubben. Jag smög mig till dem utan att de märkte något.

"Huppp!!" sade jag eller skrek jag åt dem. De hoppade säkert nånstans till sjunde himlen. Nog blev man lite förskräckt när man såg dem komma nerdimpande som trasor.

"Tack för flygturen, Ove sade Lars Einar vresigt.

"Morgens" sade jag. Har ni gått vilse?

-Vi har väl det, fast inte behöver vi tappa modet för det Ove. Men vet du månne varåt riktningen är.

-Den borde nog vara ditåt sade jag och pekade mot öster fast jag trodde nog att det var åt väster.

Men hur det nu var så gick vi nu åt väster ivarje fall. Vi gick minst två timmat, trodde jag då vi märkte att Lars-Einar var borta. Vi tänkte just vända om för att söka efter honom då vi hörde en röst som ropade: Nu vet jag var vi är:!.

Det var ifrån ett berg som vi såg Lars-Einar stå på bergets topp.

Jag var den första som var hos honom. Strax var vi alla inne i klassrummmet. Ni förstår väl mina läsare att jag har berättat det här i korta ordalag.

Fjärde kapitlet.

Jullivet och julafton

Kiva, kiva, kiva, kiva. Kiva, kiva, sjöng jag för mig själv inne på mitt rum. Det var den sextonde decemmber och jag skulle stracx gå till julfesten i skolan.

Men pappa kom med bara utan min tillåtelse. Det tog fem minuter att gå dit. När jag satt bredvid alla andra kamrater läste vår lärare upp Hälsningstalet och evangeliet. Sedan följde ett litet teaterstycke om Jesusbarnet Maria och Josef. Så sjöng vi alla möjliga psalmer. Såklart att vi hade ett stort teaterstycke också.

Mjölnarens Pålle: hette det.

När teaterstycket var slut kom Julgubben med gottpåsar. Så fick vi våra betyg.

Vi gick hem sedan så klart. Pappa höll på att titta igenom betyget. Det var ganska bra betyg, för pappa höll på att mumla för sig själv "riktigt bra betyg riktigt fint min pojke.

När jag var hemma igen, tittade jag igenom det. Så här lät det:

Betyget.

Uppförande

Flit och uppmärksamhet

............Framsteg i de särskilda ämnena

Religion

Läsning (skriftliga övningar 9)

Räkning

Geografi

Tekning

Välskrivning

Slöjd

Gymnastik

Sång

10

9

9

9

8

7

9-

7

7

8

8

     

Så här var det med betyget.

Det blev ett klottas och ett sottas när jag kom hem. Pappa sökte nämnligen fram socker och ägg att göra "hobbelbobbel" av. Men när pappa knackade sönder ägget, knackade han så hårt att både vitan och gulan rann ut ner på golvet. Han tog då ett nytt och inte lyckades det mycket bättre då heller för att äggvitan rann ner på bordet och gulan rann ner i koppen. Fast då blev pappa så arg att han slog ägget så hårt på glaset så jag trodde att glaset skulle spricka. Men det gjorde det faktiskt inte. Men nu var det så tråkigt att det blev tvärtom. Vitan rann i koppen och gulan rann ner på bordet. Fast fjärde gången gick det bra. På det sättet fick jag ett ägg mera än Görel och Elof.

Och förresten så är min pappa Löjtnant så jag ämna kalla honom till Löjtnant.

Småningom nalkades julafton. Det var den trevligaste julafton jag hade haft. Ljusen brann så trevligt. Och förresten kann ni gissa huru många ljus vi hade i granen?* Jag fick en massa saker till julklapp. En julklapp var jag särskilt glad över och det var en visselpipa som det var en kula i så när man visslade i den så rullade den.

En dag efter julafton var det stora festligheter. Alla barnen görel Elof och Ove (jag) voro samlade i lokal 41, Familjen Pauls lokal. Familjen Paul består av Mamma Alfa Paul, Pappa Johannes Paul, Bror Elof Paul, Syster Görel Paul, lillabror Ove Paul. Som sagt alla barnen voro samlade i lokal 41. Vi skulle spela teater för Mamma, Pappa, farbror Daniel och faster Doris. Farbror och faster väntade vi klockan sju. Draperiet var vackert broderad med blommor och blad. Klockan slog sju, gästerna satt på sina platser i gästrummet. Det sista stycket var roligaste av dem alla. Det hette Olle på skidor. Det handlade om en björn, en fjällkung och en liten pojke som hette Olle.

Så slutar detta kapittel med att Olle var otroligt tapper. Skämt.

* 11 ljus

Femte kapitlet

Resan till Åbo och när jag var i Åbo.

Sommarlovet hade börjat. Jag skulle i övermorgon fara till Åbo.

Det var stor spänning ibland Görel, mamma och mig. För att Görel skulle och mamma skulle också komma med mig. Alla mina eller några av mina kusiner bor där (I själva verket bodde där en ksuin, alla andra någon annanstans). Där bor farfar, mormor, moster Doris (Mabel) elle (Ma) kallar vi henne för, och så har vi lilla kusin Kaj som bara kunde säga äh då när han var 2 år. Vi skulle åka i buss dit.

*

Dagen kom och bussen kom. Men bussen kom inte så kvickt, för att vi fick stå och vänta ungefär 2 timmar. Den ordinarie bussen hade krånglat så att det måste komme en extra buss istället.

Tre gånger fick vi byta buss. Och ingen vet väl varför det hände sig att alla bussar krånglade. Jo, det var trettonde. Och då brukar allt gå upp och ner.

Vi åkte ända ifrån stan till haga, så for den första bussen sönder, den extra. Under tiden hade riktiga Åbobussen blivit reparerad. Vi steg in i den, och hade det skönt.

Men vi åkte inte längre än till Grankulla, förrän bussen måste backa in på ett repareringsställe. Det här är just vackert, tänkte jag. Men just I samma ögonblick kom en extra buss bredvid oss, och bromsade in på stället.

Jaha vi steg opp på bussen och for iväg.

Nu är det lilla kapitlet slut. Följande kapitel heter: när jag var i Åbo.

III När jag var i Åbo.

Långsamt vandrande opp för tändsticksbacken, så hette gatan där mina kusiner bodde, gick vi alla tre. Rättare sagt fyra, för moster Ma hade kommit och mött oss.

Nåmen goddag goddag, sade farfar, hälsa vackert på Ove nu, lilla Kaj, fick vi höra så fort vi hade kommit in i stugan.

Vi var lite blyga nog först. Men sedan blev vi goda vänner! Moster Ma blev alldeles förtjust I mig, och tyckte att jag skulle lära mig cykla, för det kunde jag inte. Men det intresserade inte mig. Sedan frågade hon mig om jag ville gunga I deras hängmatta. Det ville jag gärna.

Moster Ma tog nu fram hängmattan ur ett skåp. Band den fast mellan två träd och kastade mig från stället rakt ned I hängmattan. Det där skall moster få tillbaka för, mumlade jag otydligt. Men därav blev det ingenting.

Nu blev det kväll och jag måste gå och lägga mig. Följande morgon vkanade jag av att väckarklockan gav upp ett hiskeligt tjut jag sprang upp och undersökte den noggrant, men tyvärr fann jag inget fel på den. Senare fick jag veta att den alltid var sådan. Jag hoppade kvickt i kläderna och började fundera på vad jag skulle göra under dagens lopp. Då klack det i mig, moster Ma hade ju sagt att jag skulle lära mig cykla. Kanske det dugde. Men hur skulle man få ut cyklarna från källaren? Jag gick in i köket. Vi hjälptes alla åt, Görel tog en cykel och moster Ma tog en cykel och så satte sig Görel på en cykel och jag på andra. Moster Ma höll i mig fast hon inte just skulle ha tid. Men det värsta var att Moster Ma släppte mig utan att jag viste det och jag trampade iväg bara i den tron att hon ännu höll i mig. Men sedan steg jag av och trodde fortfarande att hon höll i mig. Men när jag tittar mig om vad märker jag då, jo att ingen var bakom (bara författaren, författarens anmärkning i vuxen ålder). Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu har jag ju redan lärt mig cykla.

Sedan följde många andra glada dagar som inte har något med äventyr att skaffa så att dem tänker jag inte skriva om. Men det kan jag ännu skryta om att jag fick mycket gott när jag kom opp i stugan. Men snart måste vi dock resa hem igen. Och därför slutar jag nu med detta kapittel.

Sjätte kapittlet

Överraskningarna tar aldrig slut.

Helsingfors!! Ropade konduktören.

Vi steg ur vagnen, för vi for med tåg. Hade vi redan kommit fram?

I ett brev hade pappa skrivit att de skulle komma och möta oss, alltså pappa och Elof. Det var bäst då att ta itu med sökande genast. Det var mörkt och vi hade kommit med kvällståget. Klockan var redan 11 på kvällen.

Strax skymtade några mörka figurer opp vid stationen. Så tidigt ni kommer, sade Elof, det var nämnligen pappa och Elof.

Lyktstolparna kastade sitt långa ljusa sken över de mörka gatorna. Strax var vi framme vid Skilnaden. M-vagnen (Munksnäsvagnen elle också Munkavagnen) som jag kallar det, svängde just in på Skilnaden. (Skillnaden är en sådan pajkka som spårvagnarna svänger på).

Aj aj, nu kommer jag först ihåg det. Jag har ju alldeles glömt bort att säga min adress. Först och främst bor jag på jordklotet, sedan i världsdelen Europa. Och så bor jag i ett land också. Och det landet heter Finland. Glöm inte bort att jag bor i ett landskap som heter Nyland. Men I en stad bor jag också som heter Helsingfors, märk väl huvudstaden, hm hm. Så bor jag I samhället Munksnäs (Munka). (Och så bor jag i ett hus, huset 10 och trappan b och huset är på en gata vid namn Sora Allén.)

Vi steg opp på vagnen och den satte genast iväg. Förlåt men nu glömde jag att säga att jag bor i lokal 41 och våning 5.

Så fort vi kom i vagnen satte Elof igång med sin enfaldiga nyfikenhet.

Så klart frågade han också om jag hade lärt mig att cykla någon gång.

Jo svarade jag, full av förväntan. Vad säger du, frågade Elof , nyfoket som vanligt. Det tror jag inte, tillade han. Han skulle så klart börja retas igen.

Nå ungar, far ni ut någon gång idag, och sitt inte där och babla. -Nej Pappa, tyvärr har vi ingen cykel I spårvagnen, sade Elof lugnt. -Kom och hjälp mig med väskorna och försök inte vara vitsig.

-Spring du före och ta ner hissen, ropade mamma till mig.

Varsågoda, sade Görel (som numera användes till piga åt mig) och bjöd in alla i trappan. Jag hade redan tagit ned hissen och alla steg in i hissen. Jag tryckte på knappen och hissen for upp till 5 våningen. Pappa låste opp dörren.

Goddag, sade jag på måfå, fast jag visste att ingen var hemma. Dag, sade Elof dämpat.

-----------

Här saknas tyvärr två blad från häftet. Kanske de kommer fram i någon storstädning ännu. Av innehållsförteckningen ser jag att sidorna handlat om en utfärd till Tarvo under sportlovet, men jag kommer inte mera ihåg om den skedde i skolans regi eller pappas. I alla fall bör det ha varit fråga om ett besök på ett kafé där - heter det Tarvaspää nuförtiden? - och jag tycker vi gjorde utflykter dit både från skolan och inom familjen. Vari äventyret eller bedriften bestod, minns jag inte, ifall det inte var fråga om den skidtävling där jag till allas överraskning, inte minst min egen, blev tredje.

Berättelsen fortsätter någonstans i det avslutande kapitlet.

------------

Ove, nu får du föra ner tippsbladet.

Jag rusade ner för trappan med bladen i handen. Sprang över gatan och in i butiken, fem mark kostade det. När jag kom upp igen, måste jag gå och lägga mig. På morgonen satt Elof och hörde på hur tippset var. Det började jusst. Jag tog tippsbladet från bordet och såg efter.

Hurra, jag hade vunnit. Då slank ett brev in genom postluckan. Det var pengarna.

(Man måste ge tipsbolaget en eloge för en fantastiskt snabb och effektiv service. Nog var det andra tider.)

_________

  Treangelförlaget
Denna bok är skriven av en pojke på 9 år. Han har själv upplevat dessa äventyr som står i boken. Han är själv författare till boken och heter Ove Paul.

Ove Paul Oy bolag.

  1. En makalös bror (14 år)
  2. Mina äventyr och bedrifter
  3. Bill och de laglösa, Crompton
  4. Bill och rättvisan, Crompton
  5. Bill som diktator, Crompton
  6. Bill som detektiv, Crompton
  7. Tvillingarna på ???, Birgitta Claes?
  8. Tvillingarna och ???, Birgitta Claes?
  9. Mina rackartyg och äventyr, Floman