3 + 2 = 6

Ett midvinterdrama i fem akter

(Suomennos tekeillä)

Krämertsvägen

Där stod de i novemberkylan på veterinärmottagningens gård kl. halv-åtta på morgonen. Kirsi var besviken och ledsen och Stina var ledsen och besviken och dessutom kände hon något av en panikkänsla stiga fram. Allt väntande och förklarande för dem som ännu orkade vänta på valpar. Skulle allt vara förgäves? Så småningom kom hon stammande och nästan viskande fram med frågan: Mites Vili tällä kerralla?   Personer:

Stina, Äkta mannen, Manchester terrier-mamman Dessi, Dessis döttrar Carmencita (Cita) och Maj på Malö och Kirsi från Villähde.

Akt 1 Bröllopsdansen

Bröllopsdansen var en långdans och den hade varit verkligt lång. Den hade inletts redan när Citas valpar fick sina nya hem på våren och försommaren och de som velat ha valpar var sorgligt fler än valparna. Den hade fortsatt med att Maj besökt fästmannen i Villähde för några dagar och, som det visade sig i juli, utan resultat. Allt eftersom sommaren övergick i höst blev det klart att nästa kull kunde komma tidigast till julen. Det vore i och för sig inte underligt, eftersom Maj ett och ett halvt år tidigare valt midsommarafton för att debutera som mor. Men hennes löpning inföll inte ett dugg tidigare än den skulle och när den väl kom igång, klarnade det vad hon var ute efter. Med 58 dagar från bästa parningsdag skulle födseln bli mot senare hälften av januari och överlåtelse sju veckor senare, alltså just till tidpunkten för vår planerade, beställda och betalade södernresa, som av olika orsaker blivit uppskjuten redan två år.

Som så många gånger tidigare blev det Jade som fick bli vår räddare i nöden. Jade från 4H hade bott hos oss vid flera tidigare resor, hon älskade våra hundar och de älskade henne. Hon lovade åter rycka in och den troliga samtida närvaron av fyra vuxna hundar och ettokänt antal valpar skrämde henne inte.

Efter missräkningen med fästmannen Kisse i juli hade Stina och Äkta mannen frågat sig, vad som garanterade att inte samma sak upprepade sig vid nästa löpning. För den sorgliga sanningen var att Kisse trots alla de önskvärda egenskaper vi ville få fortplantade, inte var särskilt pålitlig som fortplantare. Därför hade vi sinsemellan funderat på ett annat alternativ, men inte riktigt vågat ta upp det med Kirsi. - Hur skulle det vara med Vili? Han är ju ändå just Kisses pojke.

Men Vili hörde inte till Kirsis kennel utan bodde i Borgå. Vili var pappa till Majs syster Citas valpar från förra våren. Som Äkta mannen påpekat många gånger, var det vanligt i många kulturer att syster eller bror övertog ett syskons äkta hälft. Vili vore en fin pappakandidat också för Maj, för Citas valpar hade alla fyra blivit vackra och välartade.

Dessutom var det så lyckligt att Kirsi ännu hade kvar en betäckningsrätt på Vili. Så när det slutligen blev bekräftat där de stod på veterinärmottagningsgården i Bortomingenstans den kyliga novembermorgonen, kunde hon skämtsamt konstatera att, "jos isä ei pysty, pitää kai pojan yrittää paikata...". Snabbt samtal till Vilis ägare med förfrågan om han kan ta emot en brud. Det kunde han och han var just på väg hem till Illby genom Borgå så man kom överens att träffas utanför polisstationen i Borgå och och sända Maj med Vili och Marko, Vilis husse, till Ilby dit han höll på att flytta. Kärleken mellan Vili och Maj var redan ett faktum i bilen utanför polisstationen och Marko måste stanna på förbjuden parkeringsplats och vänta att de lugnade sig.

Från den bröllopsresan kom Maj lyckliggjord tillbaka för att viska och fnittra med syster Cita om kvällarna och första ultraljudsundersökningen någon vecka senare utlovade sedvanliga 2, kanske 3 valpar som utökades till 4, kanske 5 valpar i följande undersökning. Äkta mannen var därför beredd på 6-7, eftersom det var fråga om Maj. Misstankarna stärktes av att hon blev stor som ett hus. Dagen D närmade sig.

Väntande moder

Akt 2 Väntans tider

Mycket talade ändå för att allting borde förlöpa lättare nu än förra gången. Risken för ormbett borde vara minimal i januari i Finland. Ingen av tikarna löpte. Rönnerdahl hade fått ett nytt hem där han var No 1. Det var inte 30º hett och faktiskt inte heller 30º kallt. Det var inga grader alls.

Hjälp borde finnas lättare till hands än ute i skärgården, i synnerhet som det var varken midsommar- eller julafton. Visserligen fanns inte valpmorskan Maarit, vår räddande ängel i skären, att tillgå i Krämertskog, och i praktiken var det kanppast att räkna med tant Kerstin heller, annat än kanske om det hände på weekenden eller någon kväll. Det var inte semestertider, utan brådaste dagar på de flesta arbetsplatser. T.ex. Äkta mannen kunde inte räkna med att ta en enda timme ledigt, snarare fick han vara beredd på att jobba över mer än vanligt.

Så Stina fick klara sig allena, men hon var full av förtröstan efter tre tidigare erfarenheter (Dessi, Maj, Cita) och Maj var inte förstföderska mer.

Akt 3 Födseln

Den troligen 58. dagen gick, likaså 59. Och nu kom oron. Förloppet var inte det vanliga, flämtningar, bäddningar och värkar kom inte i rätt ordning och när ingenting hände på natten efter 59 dagen, blev det nödvändigt att konsultera veterinär. Tant Clarissa på Vetek rådde att gå ut på en promenad med Maj och återkomma om det inte blev annorlunda inom två timmar. Det blev det inte, annat än att Majs smärtor ökade och att hon skrek högt. Äkta mannen var fast på jobbet, så Stina lämnade de andra hundarna hemma och for iväg till Vetek med Maj.

Förlossningen blev besvärlig och förklaringen till den långa väntetiden var följande. När Maj förra gången haft den första valpen fel åt med rumpan före, hade hon nu två stycken stora baddare parallellt intvinnade i varandra, bägge med rumpan före. Liksom också de tre följande! Men alla kom de ut med tillgripande av hormonsprutor och hjälp utifrån av både Clarissa och Stina. Kejsarsnitt behövdes inte och vid rapport till Äkta mannens jobb per telefon kl 16 vädjar Stina om snar hemkomst, för efter ungefär ett dygns vakande behöver hon sova. Mamman och valparna mådde bra och vikten på avkomman varierade från 220 till 290 gram, så stora var de nog.

Äkta mannen skyndade sig hem och övertog väktandet av mor, barn och andra hundar. Han noterade att en av valparna hade kvar en rätt lång navelsträng, annars märkte han ingen störrre skillnad på dem.Stina la sig på sängen i valprummet och somnade tvärt.

Majs nya valpar

Akt 4 Efterbörd

Äkta mannen höll till med stora hundarna i nedre våningen och tittade med jämna mellanrum in i valprummet i övre våningen. TV-ljudet överröstades ibland av valparnas pip och Äkta mannen reflekterade över att den här kullen var lite högljuddare än de förra. Vid åtta-tiden tyckte han pipandet blev väl kraftigt ett tag och han gick igen upp och kollade läget. Det lustiga var, att när han tittade på valphögen, tyckte han det starkaste ljudet inte kom därifrån utan från något annat håll som han inte kunde fastställa. Äkta mannen led nämligen av en hörselskada i vänstra örat som eliminerade öronens stereoegenskaper och gjorde det så gott som omöjligt att avgöra varifrån ett ljud kom. Han tittade sig villrådigt omkring i rummet. Till sist väckte han Stina som sov som en stock.

- Tycker du inte att det hörs pip någon annanstans ifrån än här från valpbaljan?

Stina gnuggade sömnen ur ögonen och satte sig upp.

- Vad menar du?

- Jag tycker jag hör ljud någon annanstans ifrån också.

Ljuden tystnade. - Var då?

- Jag vet inte. Visst var det ju fem?

- Så klart det var fem. Se här nu.

Hon krafsade bland valparna ...- ett, två ... tre ... fyra och fem! Alla är nog här och bra mår dom. Godnatt.

Äkta mannen återvände lugnad ner till TVn. Pipandet började igen. Men det var ingen fara. Stina var visserligen ännu dövare än han, men hon hade stereon kvar, så det hon hörde, visste hon var det kom ifrån.

Men lite före 10 beslöt Äkta mannen ändå gå upp igen vid nästa programpaus och försäkra sig om att ingen av de fem låg tryckt under mamman, eftersom pipandet bara fortsatte, starkare än någonsin. När han lutade sig fram över baljan, tänkte han, nej, det här är inte sant. De här säger ju ingenting. Det måste komma någon annanstans ifrån. Han kröp omkring på golvet. Nej, det är överhuvud taget inte i valprummet som det hörs! Han klev över grinden till hallen och fortsatte krypandet, tittande under alla skåp, bänkar och stolar. Ljudet var starkare nu, men igenting hittade han. Han funderade på att gå ner efter ficklampan, men steg ännu in i badrummet och då hördes det ännu tydligare. Pii - pii - pi !!!

Men ingenting under badrumsskåpen, ingenting bakom tvättmaskinen, inte i bastun och inte under badkaret. En sista blick för säkerhets skull i badkaret, fast där kunde det ju inte vara...

Äkta mannen blev en saltstod, som i bibeln.

Akt 5 Mysteriet med den sjätte valpen eller hur 3 + 2 blir = 6.

I badkaret fanns en plastback, i plastbacken handdukar och en liten filt och kläder. Och en liten svart hundvalp. Den låg mitt i klädhögen och pep.

Äkta mannen blinkade och stirrade och stirrade och blinkade. Han plockade upp valpen, stegade in i valprummet och satte ner valpen hos de andra.

- Ursäkta att jag väcker dig igen, men hur många valpar sa du nu att vi fick?

Stina återvände långsamt från sömnens värld och tittade långt på Äkta mannen. - Vad menar du? Fem så klart, det där har vi ju gått igenom.

- Ids du räkna en gång till. Stina böjde sig sakta ner och tittade i valpbaljan. - Skoja inte med mig. Jag är inte riktigt vaken, men de måste ju vara fem. Ett, två, tre..., fyra, fem... och herregud... sex. De är ju sex!! Vad är det fråga om? Har jag blivit tokig?

- Där i badkaret ligger en plastlåda, förklarade Äkta mannen. Där hittade jag den.

Tystnad rådde och bägge såg frågande på Maj. Maj såg frågande tillbaka.

- Fraktade du valparna i lådan, frågade Äkta mannen till slut. - Ja, jag fick låna den från Vetek, för jag hann ju inte söka reda på någon här hemma när jag for. Hur så?

- Ja, det var alltså där jag hittade den.

Gode Gud, sa Stina. Då måste hon ha fött den efteråt i bilen medan jag körde, utan att jag visste om det. Alldeles själv. Månne den också kom bakfram?

Äkta mannen påpekade försynt:

- Det är ju ganska vanligt med födslar i bilen. Men då brukar man vara på väg till BB, inte därifrån!

- Men hur såg jag den inte när jag lyfte över dem i valpbaljan här hemma?

- Du utgick förstås från att de var fem. Den sjätte, den eller någon annan, låg under kläderna och sa ingenting då.

- Någon annan var det nog i så fall och inte den sist födda. Den här har ju varit utan mat i sex timmar. Den måste ha varit bland de första och ha hunnit äta ordentligt från Maj, sa Stina efter att ha funderat en stund.

- Kommer du ihåg att jag undrade över att en hade ganska lång navelsträng kvar. Det måste ha varit den som föddes i bilen och som Maj skött på egen hand.

De såg på varann.

- Tala om överlevnadskonstnärer, sa Stina. Det är inte många som slår de här.

Titta vad jag har gjort!

Epilog

Följande dag uppvisades halva dussinet valpar för tant Clarissa på Vetek. Inte heller hon ville tro sina ögon. Men hon tackade sin lycka att hon gett en andra hormonspruta åt Maj för säkerhets skull. Den sista skulle nog inte ha kommit av sig själv annars, förklarade hon. Men de här är lika fina och friska alla sex. Och det går inte att lista ut att någon av dem skulle ha varit sex timmar utan mat!

- Tja, sa Äkta mannen hemma. Dom brukar nog se till att dom får mat.