Kulturen berättar om Östnyland - Vega Östnyland berättar om oss

   
   

Mikael Kokkolas telefonintervju om finlandssvenska deckare

17.2.2005

med Kristina och Ove Paul

   
         
    Mikael Kokkola: Hmmm hmmm: Ett och två och ett och två - speciellt, för dig - Kulturtorsdag.

Kristina Paul: Det är ganska mycket det här att vi skriver till varandra - eller vi skriver åt varandra, sånt som den andra ska läsa - och så fyller vi på att - aj jaha, var det på det sättet? Och så fortsätter den andra.

MK: I dagens upplaga av Kulturtorsdag möter vi en sällsynt kombination, paret Katarina och Ove Paul (OP:s anmärkning i efterhand: jag har inte gift om mig, min hustru heter fortfarande Kristina) som tillsammans skriver finlandssvenska deckare, och handlingen utspelar sig i Östnyland. Hittills har det blivit fyra detektivromaner; Då tystnade fågelsången, Kuddkriget, Mord i mäsk, och nu senast Vatten är ett farligt gift. Mordgåtorna, ja de inträffar i de flesta fallen på ön Simminge, en omskrivning för Sarfsalö, där författarna firar det mesta av sin fritid. Och för alla morden ger Ove äran åt Katarina.

OP: Nå där är det ju, har varit så hittills åtminstone, att det är kvinnan i församlingen som står för huvudintrigen.

KP: Ehe, är det liksom så att det är kvinnan som är intrigantast?

OP: Jo, jag sku säga det, men sen är det nog jag som kanske har hittat på utvikningarna lite mera. Och de här utvikningarna, villospåren… vi hittar på anefter som den andra hittar på, och så genererar det mera. Det är ju det som är det roliga med det här skrivandet, att det bjuder på överraskningar hela tiden. Man har en viss stomme som man följer, men i övrigt så kan man fabulera.

KP: Jo, det är ganska mycket det här att vi skriver till varandra, eller åt varandra, vi skriver nånting som den andra ska läsa och så fyller vi på att - Jaha, var det på det sättet? Och så fortsätter den andra.

MK: Blir det nånsin något gräl om åt vilken håll handlingen ska gå?

KP: Naturligtvis.

OP: Ideligen.

KP: Heheh… Vad trodde du?

MK: Jaha. Ja, det var en oskyldig fråga.

OP: Jo.

MK: Ni sa, att det är skojigt att fabulera fritt. Är det därför som ni skriver deckare, det ger.. stora friheter?

KP: Nää, där tror jag nog att man har nån slags sån här - eller om du säger det så har du nån slags förhandsuppfattning om att i deckare får man fabulera fritt. Jag skulle säga att det är det minst fria av alla sätt att skriva. Det är ju rena matematiken. Sätter du ett spår, så måste du se till att det leder rätt - eller fel - på rätt sätt.

OP: Det är som korsord, man måste bygga upp det så att det går ihop. Och där finns det förstås olika sätt, men vi har ju alltid villat ha det där, på det sättet ärliga sättet, att man ska ge… nyckeln ska finnas för läsaren att hitta. I någon form. Det har vi alltid hållit för viktigt. Det finns ju också andra sätt att skriva deckare på.

MK: Så ni ser deckarhantverket som andliga pussel?

OP: På sätt och vis nog.

KP: Det är ju den här pusseldeckarstilen, den engelska pusseldeckarstilen som vi försöker ta upp.

MK: Nå, är det en stor utmaning att skriva finlandssvenska deckare, alltså att få dialog och språk rätt?

OP: Ja inte är det lätt inte.

KP: Nehe… Det är inte meningen att det ska vara lätt.

OP: Samtidigt måste man ju värna om språket och se till att man inte förfaller till fula grodor i det som inte är ren taltext. Taltexten tycker, jag åtminstone, att man kan vara friare med.

KP: Vi har ju mycket dialektala inslag, både i Vatten är ett farligt gift och, i synnerhet, i Kuddkriget.

OP: Men också där gäller det att vara sparsam, för det blir lätt så att man får… så att säga lejdun på det, den som läser, och det är som med allting, att man måste hålla den rätta balansen . Och det är det som är svårt. Dessutom är det svårt att skriva det så att det uppfattas rätt.

MK: Nu har ni skrivit fyra deckare och håller på med den femte. Vad driver er? Jag menar, är ni mordiska mänskor? Här i den senaste så är det en pappersbruksdirektör som blir förgiftad, och inte nog med det. Så blir ännu en omtyckt kyrkoherde i Lovisa nerskjuten på kyrktrappan.

KP: Jo, det är hemskt.

MK: Ja, jag tycker det är ganska brutalt.

KP: Joo. Det är. Vi beklagar.

OP: Joo, driften är nog det där att det roligt… att skriva. Och vi har inga ambitioner att - eller vi tror oss inte om - att kunna skriva i någon annan form. Men om det kommer på köpet, att de uppfattas som bra böcker så är vi glada, och det är det som sporrar att skriva vidare. Det har nu blivit en hobby och en vana som vi inte riktigt kan vara utan mera.

KP: Jåå. Vi lever oss ju ganska långt in i intrigen. Våra frukostkonversationer så har… går ut på det att… 'Vet du, har du hört att den och den, där och där på Simminge...".

OP: Gjorde det och det…

KP: Jo.

MK: Nå, i deckare handlar det om att hitta lösningen, ledtråden. Men i deckare så kommer ju ofta på köpet också en samhällsbeskrivning, samhällskritik. Hur mycket får man sånt i era böcker?

OP: Jo, det har nog kommit med, och ofta tror jag i en ganska satirisk form på det sättet, att där blir det också den där balansgången… att man måste undvika att det inte blir buskis. Men nog är det ju hemskt mycket, i synnerhet i dagens värld, som bjuder direkt att kommentera och kritisera.

KP: Och det tycks t.o.m. vara tillåtet i deckare - idag.

OP: Jåå. Det är tillåtet, och en skrivstil som många väl omfattar. Jag personligen, om man frågar vilka deckarförfattare jag tycker speciellt om och så där, så… Jag är inte någon stor deckarhabitué själv - det är nog Kristina som har läst mera deckare än jag. Men jag fascinerades förskräckligt av de här Bo Baldersson och Tomas Arvidsson och såna som håller sig i den där… som alltid har en sån där, en viss humor i anslaget - som gör att man vill plöja vidare.

MK: Så alltså Ove och Katarina Paul. Och de fortsätter med att skriva mordhistorier placerade i Östnyland. Deckaren nr 5 är redan under arbete och det blir alltså nya gåtor att lösa i vår ankdamm… ska vi säga… ....Mumindalen (med Birgitta Ulfssons röst).