RUUMIIN KULTTUURI 1/2005

Finlands deckarförenings tidning

ÖSTMAFIA OCH PRÄSTHAT

Kristina & Ove Paul

Vatten är ett farligt gift…

Kirja kerrallaan 2004. 192 s.

Den finlandssvenska deckaren är en nog så okänd genre, även om den första i sitt slag, Harald Selmer Geeths Min första bragd, utkom redan 1904. Men finlandssvenska deckare har alltid publicerats, till exempel på försorg av Staffan Bruun och till och med av Bo Carpelan (Den vandrande skuggan). På så sätt hör Kristina och Ove Pauls fjärde bok på eget förlag i själva verket till en hävdvunnen tradition.

Finlandssvenskan är ett minispråk som förstås och talas av få. Egenartad dialekt har stått i vägen för de finlandssvenska författarnas framgång i Sverige. Det lätt föråldrade ordförrådet skulle ännu kunna vara begripligt för rikssvenskarna, visst är ju provinsskriftställarna populära på andra sidan viken (Mikael Niemi, Lotta Lotass, Torgny Lindgren), men om finska ord blandas in i texten går det redan för långt.

Det är synd, för själv uppskattar jag finlandssvenskan, dess lyriskhet och uttryckskraft. Författarparet Paul är i det avseendet inget undantag. Också i deras klart traditionella deckare är just det vackra språket en förtjänst. I dialogerna skymtar den östnyländska dialekten och ackompanjerar fint intrigen som spinns framåt episodvis.

Man undrar varför denna deckare producerats på eget förlag. Finns det ett överutbud på finlandssvenska författare så att publiceringströskeln blir hög? Vatten är ett farligt gift är nämligen helt gediget hantverk.

I Östra Nyland händer underliga saker. Pensionerade patronen Alfred Kraemert på Simminge dör under mystiska omständigheter. Lite senare skjuts pastor Sohlberg på kyrktrappan. Också han är pensionerad, men har på grund av prästtorkan ånyo trätt i tjänst. Allt tyder på östmafian, och på Simminge verkar lämpligen uppstå en "semesterby" som helgas åt östprostitutionen.

Det inkörda paret i Paularnas deckare, Anna och Olle Rönnqvist, blandar sig på sedvanligt sätt in i brottsutredningarna som leds av de lokala poliserna Birger Ottosson och Janne Samulesson. Intrigen är rätt invecklad och författarna presenterar att ganska omfattande persongalleri, som i stor utsträckning består av invånare i en by på landet. Men fastän boken redan är den fjärde i samma serie hänger läsaren lätt med, för persongestalterna profileras tydligt. Mot slutet kunde intrigen kanske ha behövt en fastare sammanfattning.

Paularna beskriver trovärdigt livet i den lilla isolerade landsortsbyn: när någon rör sig på vägen viftar gardinenerna och i butiken vet man redan vem som ska komma och shoppa. Mellan sommarboende och fast bosatta

råder givetvis en spänning, men människorna är ändå beroende av varandra.

I denna "vatudeckare" har i själva verket nog så aktuella frågor tagits fram. Kyrkans trovärdighet står på spel. Motståndet mot kvinnliga präster i förening med den allmänna bristen på präster ställer till besvär, och allehanda skandaler hotar det andliga frälset. Också östbrottsligheten plågar Östra Nyland, bygden befinner sig ju nära gränsen och är genomfartsled för bilar och smugglare av allsköns gods. Efter Paularnas deckare inställer sig känslan att det lika som är tvång på att läsa också de tre föregående i väntan på nästa roman.

Olli Mäkinen

fritt översatt av Ove Paul