Lördagen den 22 januari 2005-01-24 ÖSTRA NYLAND

LITTERATUR

Östnyländsk deckare med vardagsvärme

 

En bekväm stol. Lagom dämpad men läsvänlig belysning. Kanske en kopp te. Och lite tilltugg. Pepparkakor och några kex duger bra. Vädret ska helst vara lite stormigt, höstligt. Men också en vinterkväll när snön virvlar mot rutorna passar bra. Sen är det bara att öppna Kristina och Ove Pauls östnyländska deckare Vatten är ett farligt gift… och börja läsa. Du har faktiskt i din hand något så unikt som den fjärde östnyländska deckaren.

Deckare ja, pusseldeckare. Men det är nog atmosfären som fångar mej, helheten och detaljerna, för att inte tala om språket. Det känns befriande, skönt, att få läsa en text som flyter, en text med rejäla finlandssvenska och framförallt östnyländska ord och uttryck, bortom den ofta uppstyltade finlandssvenska verbala fisförnämiteten.

Självklara och ofta mustiga finlandismer, vardagsnära provinisalismer, som för läsaren rakt in i den östnyländska vardagsverkligheten. Talspråk och dialekt. Personerna i boken är levande, man känner nästan igen somliga. Där på ön Simminge, som på ett ställe betecknas som en grannö till Sarfsalö. Men visst är Simminge just Sarfsalö. Här finns bybutiken "Simminge-Snabben", kaffetorpet och församlingens före detta lägergård Solkulla, som sålts till den tvivelaktiga företagaren i äventyrsbranschen Veikko Karvonen, som döpt om Solkulla till Himmeviken och där han håller på att inrätta ett tvivelaktigt hotell för äventyrsturister. Det blir möten och bråk om vatten och avloppsnät. "Vatumöten hålls och känslorna svallar lite. Precis som på Sarfsalö. Karvonen måste ju få toaletter och duschar till sitt hotell, och t.o.m. bidéer, som ju inicerar ett av hotellverksamhetens syften…

Det finns värme i boken. "Deckarparet" Anna och Olle Rönnqvist är förstås i farten, men för det mesta lever de ett rosamt liv på stugan i Simminge.

Skvallret går och löper, inte minst i bybutiken.

Pensionerade "patronen" Alfred Kraemer har dött, spytt ner hela sängen. Hans vän och granne doktor Hindriksen skriver genast ut dödsattesten, innan ambulansen kommer. Brorsonen Tor och den mystiske adoptivsonen Joel, urprungligen från Litauen, är arvingar. Svarta stora mystiska bilar ha börjat röra sig på Simmingevägen. Förstås på väg till Himmelviken. Vad försiggår egentligen där? Skvallermunnarna går upp i varv. Tor utpekas som mördare. Och senare Joel.

Den omtyckta f.d. kyrkoherden f.d. kyrkoherden ngve Sohlberg, som på grund av prästbrist fortsätter att jobba, blir skjuten mitt på ljusan dag på Lovisa kyrkas trappa. Skottet avlossas från en svart tyskregistrerad mercedes som kryper fram längs Brandensteinsgatan.

Intrigtrådarna fladdrar i Simmingevinden. En tråd fladdrar ända till Litauen. Det kannstöps och spekuleras. Den ena hårresande teorin avlöser den andra. Är det kanhända självaste biskop Flemming Bredbergh som är mördaren? Han och Sohlberg tyckte avgjort illa om varandra. Eller har rentav den ryska maffian varit i farten?

Poliserna med "relativt hög befattning" Birger Ottosson och Janne Samuelsson undersöker träget, segt.

Vad har mordet på kyrkoherde Sohlberg, den skumma verksamheten i Himmelviken och patron Kraemers död med varandra att göra? Och vilken roll spelar riksdagsman Karl Jaatinen?

Anna och Olle är förstås nyfikna som vanligt. De drar sina slutsatser där avloppsfrågan på Simminge är i centrum. De kör längs Mannerheimvägen i Helsingfors och besluter att fira jul i stugan på Simminge. I bilen kommenterar de byggnationen i huvudstadens centrum, Kiasma, Sanomahuset, riksdagshuset, riksdagens nybygge mm. Kommentarerna är träffande. Ja, de t.o.m. kommenterar Husis tabloidformat som är ett enormt bakslag för att man inte mera kan täcka golvet med Hbl när man målar. "Eller ha som skydd för blommorna mot frosten. För att inte tala om fiskrensning, alltså. Och svamp med för den delen". Hesari är bättre.

Boken har onekligen rent litterära kvaliteter, främst i sin vardagliga opretentiösa självklarhet, inte minst i talspråkets självklarhet. Men också på ett annat plan, t.ex. om prästänkan Marita Sohlberg: "Hon gjorde en smekande gest över byrån utan att röra den. - När jag tänker på min Yngve och hans värv, så tycker jag att det är som om vi hade befunnit oss på ett hav - ett stort vatten. Stiftet har varit en sten. Klippan Petrus, sa hon tyst, liksom för sig själv. Den har tagit mot vågorna från världen och mitt på den har han stått och kämpat. Det har varit så många vågor".

Självfallet har Kristina och Ove Paul skrivit den här boken långt före tsunamikatastrofen. i annat fall hade de nog också valt ett annat namn än "Vatten är ett farligt gift…, alltså Falstaff Fakirs kända Visbycitat, som I riksdagsman Karl Jaatinens travesti lyder så här: "Vatten är ett farligt gift, vilket omger Borgå stift".

Varför just vatten? Jo, vattnet i patron Kraemers brunn hade ovanligt hög arsenikhalt…

Det som attraherar mig mest i boken är inte enbart deckarstoryn; det är, som sagt, det opretentiösa, det självklara och vardagsnära, det lilla livet på Simminge, alla sidospår, och små stigar och språket, det språk som du och jag talar här och nu.

Boken kommer, enligt uppgift att finnas till försäljning på Café Veherkylä i Lovisa.

K.W.