Årtusendets Johanne - Ett midsommardrama i fem akter

 

Midsommarnatten - Juhannusyö - Midsummer night

 

När natten var som ljusast födde Maj på Malö fem käcka pojkvalpar på en ö i Finlands södra skärgård. Omständigheterna blev dramatiska och beskrivs här:  

Personer:

Stina, Äkta mannen, Manchester terrier-mamman Dessi, Dessis döttrar Carmencita (Cita), Maj på Malö och sonen Rönnerdahl, Maarit, valpmorska från Sarfsalö, Kerstin från Grankulla, Kirsi och Jamppe från Villähde.

 

Akt 1 Telefonsamtal Krämertskog/Villähde

- Kanske vi skulle försöka med Maj istället?

Stina och Kirsi, samägare till tiken Carmencita, får i slutet av april konstatera, att bröllopet mellan vackra Carmencita och från Sverige för ändamålet importerade gigolon Ready inte resulterar i önskad tillökning.

Men nu råkar systern, den snälla anspråkslösa, och i själva verket lika vackra Maj, få sin löptid, och tanken att få åtminstone en efterlängtad tikvalp att fortsätta den välartade familjen med slår dem bägge.

- Men hur ska vi få henne till Villähde? Och tillbaka. Före Valborg?

Akt 2 Helsingfors - Villähde - Helsingfors

25.-29.4.1999 (berättad av Maj)

Jag skriver till dig eller till alla er som denna historia kan vara till gagn och varnagel för. Det här var vad som hände mig, Maj på Malö, yngsta dottern till Dessi, när jag blev utsedd att s.a.s. föra generna vidare.

Det hade alltså gått så att min snusförnäma syster Cita, utställningschampion kantänka, trots att hon vistats två veckor hos en pojke som heter Ready, inte lyckades bli mamma. Men jag tror nog inte man kan kalla henne fröken heller, mer. Nåja, hennes misslyckande gick ut över mig och det blev jag som skulle prestera de beställda valparna, och jag fick bara fyra dagar på mig.

Det hela började en söndagseftermiddag (vilodag?!). Mamma, alltså mamma Stina, beslöt att köra med mig till Villähde. Det var ohyggligt varmt och jag flämtade och hade mig, men hon låtsades inte om nånting. Nåja, på Lahtis-vägen måste hon stanna för att mixtra med radioantennen. När hon öppnade bildörren och jag kände den förtrollande, lockande uteluften, hoppade jag så klart ut. Vad skulle ni ha gjort i min situation?

Men kan ni tänka er. Mot alla regler och helt utan mitt tillstånd kommer det en massa bilar körande på tre filer från Helsingfors mot Lahtis. Jag fick en hiskelig brådska att komma över vägen och tyvärr, under bilarna. De oeftertänksamma drullarna körde över mitt koppel som jag en sommar hade fått av min mormor och var mycket förtjust i.

På andra sida vägen skrek jag och varnade mamma, men hon kastade sig vilt viftande ut bland bilarna, så en måste stanna. Han var så bekymrad för mig och mitt välbefinnande att jag måste säga till mamma att hon med det snabbaste skulle se till att han blev intagen på Hesperias akut.

Kanske jag kan lämna det hela åt mamma, det var ju hennes idé, och åt Cita, det var ju hennes fel.

Så småningom lyckades vi lugna honom i alla fall och kunde fortsätta. Mamma kramade mig och kallade mig vackra Maj och lilla gullet, så kanske hon också hade varit lite orolig.

Sen hade jag fyra ljuvliga dagar i Villähde med Ready. Han är en verklig herreman och vet hur man skall bemöta en dam. Det var bara alledeles för fort som jag måste återvända hem och där bemötte mig Rönnerdahl med den mest sårande svartsjuka. Han är helt enkel inte riktigt klok. Rena turen att jag inte fick missfall.

Senaste fredag släpade mig mamma på ultrljudsundersökning. Hon trodde inte att jag var på smällen, men tji fick hon! Jag hade rätt och djurkvackarn sade sig se två foster. Jaf vet nog att där finns fler och nu är bara mitt stora problem att jag egentliogen inte vill ha några barn att ta hand om.

Akt 3 Veterinärstation Vetek, Helsingfors

- Två foster, men kom för säkerhets skull igen om en vecka, om det skulle visa sig vara fler.

- Alltså fem, säger Äkta mannen, då Stina rapporterar.

Andra besöket

- Med säkerhet tre, kanske fyra, säger veterinären.

- Alltså fem, säger Äkta mannen.

Akt 4 Krämertsskog

- Har du tänkt på att förlossningen kan komma att infalla på Johanne, frågar Äkta mannen. Är det inte omkring två månader det tar?

- Femtioåtta dagar för den här rasen är det normala. Så det beror på vilken av dagarna i Villähde som varit den fruktsamma. Räknat från första parningen, skulle det bli på onsdagen den 23 juni, och från andra parningen skulle det bli på torsdagen, alltså dagen före midsommarafton.

- Alltså på midsommarafton, säger Äkta mannen. Har du meddelat Kerstin, att den traditionella midsommarn på Nystu kan bli minst sagt annorlunda?

- Det är förstås en möjlighet, säger Stina. Men det troliga är, att det blir på tisdagsnatten, när du är i stan och jag molallena, frånräknat hundarna. Men Kirsi har ju sagt att hon nog ska försöka komma, och så har jag talat med Maarit, där i Kärpe. Annika säger att hon har rik erfarenhet av både häst- och hundförlossningar. Någon valpmorska måste jag få.

Akt 5 Helsingfors - Sarfsalö

11.6.1999

- Har du sett den här blodfläcken, frågar Äkta mannen. Det ser precis ut som vid löpning.

- Det kan det ju inte vara, säger Stina. Ingen är i turen ännu.

- I så fall är det Dessi, säger äkta mannen. Och kulmen kommer till Johanne. Då kommer vi att ha Maj som föder, Dessi som löper och Rönnerdahl som löper efter.

Stina slår upp i anteckningsboken. - Dessi började löpa förra gången i slutet av januari, och då tog hon in en månad på sin egentliga tid. Hon har tydligen ungefär samma takt nu. Så går det nog och då blir det endast Cita som är "normal" till Johanne. Gick inbjudningskortet till Kerstin redan?

Onsdagen 23.6. Kl 20 informerar Stina Äkta mannen per telefon att Cita har blivit biten av någonting i nosen, som har svullit upp till en och halv gång sin normala storlek. Men det verkar som om better var så pass högt uppe, att själva strupen inte svällde igen. Hon fick genast 2 st Kyytabletter och några gånger vatten med spruta i svalget som var mycket torrt och klibbigt. Stina skulle gärna åka med henne till veterinär i Borgå, men kan ju inte lämna Maj. Äkta mannen skulle också gärna åka ut och hjälpa, inte för att han vet hur, men håller på med ett beställningsarbete som borde bli färdigt till torsdag kväll. Kl. 22 ringer Stina att nog klarar det sig. Cita har haft lite hjärtklpappning, men svullnaden har lagt sig något.

Torsdagen 24.6. (58 dagen efter andra parningstillfället)

Stina ringer till Äkta mannens jobb, att Cita hade en oroligare tid vid fyra-tiden på natten. Svullnaden har flyttat till höger kind, där den hänger ner som ett extra bröst. Just nu ligger hon i en låda och såg usel ut, liknar en flodhäst. Samtal till veterinärer har befullmäktigat att ge en Kyy-tablett till, och vatten med spruta i svalget med små mellanrum. Maj är som vanligt.

Kl. 12 äter Cita och verkar piggare.

Kl. 15.20 börjar Maj bädda frenetiskt och har kanske värkar. 20 minuter mellan oroligheterna.

Kl 16 dricker Cita en smula, spontant.

Äkta mannen anländer vid 19-tiden. Han tycker Cita liknar en älg, och inte en flodhäst, åtminstone i profil. 21.20 mäts Majs temperatur till 37,3 och hon bäddar och bökar med 15 - 10 - 5 minuters intervaller.

Kirsi ringer kl 22, konstaterar att det är för tidigt att komma, varefter all går och lägger sig. Äkta mannen med Cita, Dessi och Rönnerdahl, Stina med Maj.

Fredagen 25.6., midsommarafton

Mellan 3 och 5 på natten har Maj darrningar och är orolig. Vid 5-tiden börjar också flämtningar, med 5-6 minuter mellan flämtningarna som räcker 10-15 minuter. Stina ringer Kirsi kl. 6. Kirsi kan inte komma eftersom alla tre barnen hade vattkoppor, nu som värst och kinkade och klagade. Istället skulle hnnes man Jamppe komma. Han anländer från Villähde klockan 9 och Äkta mannen åker 9,15 till sommartorget med sina fotoprylar får att sköta midsommarkommersen vid dera stånd mellan klockan 10 och 12,30 samt inhandla sallad, nypotatis, fisk, mm enligt förhandsbeställning från torget och butiken.

Kl 13 återkommer Äkta mannen. Det är 29 grader varmt i skuggan. Sedan Jamppe kom har ingenting hänt med Maj, och det ser ut som om allt ställs på framtiden, även om hon verkar trött. Flodälgen ser också lite trött ut.

Jamppe kan inte vänta längre än till kl 15, men då skall ju Kerstin skall anlända. För säkerhets skull kontaktas Maarit i Kärpe, som konstaterar att fram till klockan 18 kan hon nog komma om så skulle behövas, men sedan får hon gäster.

15.15. Kerstin anländer med vittvin och champagne att fira förlossningen med. Jamppa släpps iväg efter några sista råd åt oss. I själva verket var det inget märkligt med det hela. Normalt går allt ju utan problem. Alla är övernes om att allt kommer att gå bra. Det här är ju ändå andra kullen och dessutom är både Stina och Kerstin är utbildade i vårdbranchen, och har bägge fött själva. Nog är det tusan om inte de skulle klara av det på egen hand. Eftersom det hela troligen kommer att ske först på kvällen, kanske rent av följande dag, midsommardagen, dukas smörgåsbordet fram och avnjuts i lugn och ro, föregånget av skumvin och uppföljt med vittvin.

Ennen - Before

Det otroligt vackra vädret i kombination med en osedvanligt lugn och fridfull omgivning, av någon anledning denna midsommar utan motorbåtsojlud, utan biltrafik uppe på malmen, och utan oljud hos grannarna skulle göra midsommaraftonen till en fulländad upplevelse för alla, om det inte vore för ett så gott som oavbrutet, gällt skällande och gnällande från Nystu, där en kärlekskrank Rönnerdahl går som ett tåg efter sin mamma, varän hon rör sig, och är ivägen för alla. För en gångs skull är han förvisad till endast den tik som löper, och hon ger fullständigt fan i honom.

17.30. Äkta mannen kokar kaffe, för ingen orkar med grillmat ännu, och Stina går in i valprummet med Maj för, inte för att det egentligen behövdes, men det vore ju skönt om man fick det undan så här i början av kvällen.

18.00 En hinna kommer fram ur Maj och går tillbaka och kommer fram igen. Blixtsnabbt biter Maj sönder den. Fostersäcken spricker, vattnet rinner ut och valpen ligger kvar inne i förlossningskanalen.

Full panik. I samma ögonblick ringer Kirsi, och Äkta mannen förklarar situationen. Kirsi säger att huvudsaken är att inte gripas av panik. Det bästa vore att ringa till veterinären och kolla hur lång tid man har på sig från det fostersäcken gått tills valpen bör vara ute för att inte kvävas. Stina borde i alla fall försiktigt försöka hjälpa ut den för hand så fort som möjligt.

Stina lirkar med ett finger och känner en liten tass, men valpen bara skjuter bakåt.

Äkta mannen försöker ringa till veterinär enligt på förhand införskaffad lista. Det är ju midsommarafton.

- Detta är veterinärstation.... Vi ha öppet vardagar från... På midsommarafton stängt. I nödfall ring nr 040.... Soitatte matkapuhelimeen, johon juuri nyt ei saada yhteyttä... Numero ei ole käytössä, numret är icke i bruk... Tut, tut, tuut.

- Jag får inte tag i någon, meddelar äkta mannen. Hur vore det att försöka med Maarit i alla fall? Om hon kunde komma från sina gäster så mycket, att vi får veta om vi borde åka till Borgå genast. Men då blir det att hoppas att Rainers taxi är ledig, vi har trots allt druckit lite vin här.

- Är det inte lika bra att åka till Borgå först som sist, säger Kerstin. Den här Maarit är väl inte veterinär och är det inte hästar som hon i främsta hand sysslar med? Jag skall ringa till Lotta och fråga henne.

Under tiden ringer Äkta mannen till Maarit. Klockan är 18.15 och Maarit svarar lugnt att de har visserligen just satt sig till bords, men visst kan hon komma om det nu är till någon hjälp. Kan Äkta mannen komma emot henne till Byagården för att visa vägen?

Kerstin ringer till sin dotter Lotta som är veterinärstuderande. Lotta tycker det vore bra att komma till veterinär, men inte utan att kolla först att man kan ta emot. Om de t.ex. opererar en ko som bäst, hjälper det inte mycket att komma dit.

Kerstin sitter med Maj medan Stina än en gång försöker få kontakt med veterinär. Efter sedvanliga infopresentationer om öppethållningstider från samtliga veterinärstationer i Borgå och Lovisa samt önskekonsert i form av trudelutter i telefonluren från smådjurskliniken i Helsingfors lyckas det äntligen hos Porvoon eläinlääkärit, som meddelar att dejouren är i Sibbo hos Morelius. Där svarar en vänlig och tillmötegående dam vid namn von Renteln. Hon ber att få alla tillgängliga telefonnummer och säger att de är beredda på vårt besök. Ring gärna när ni startar.

Äkta mannen meddelar att han i alla händelser måste åka emot Maarit först, hon är ju redan på väg. Det vore ju bra om man inte alls behövde åka till Sibbo, dit är rätt långt.

18.30 är Maarit på plats. Hon ber om gummihandskar, matolja och desinfektionsmedel. Hon utstrålar lugn och kompetens.

Hon känner försiktigt med två fingrar - öppnandet har framskridit något - och identifierar samma tass som Stina. - Tämä vauveli on perätilassa, säger hon glatt. Nu måste vi lirka ut den.

Sätesbjudning! Så klart. Och givetvis den första valpen, den enda som inte skulle få ligga på det sättet. Om den fastnade där, kom inte de andra ut och mamman skulle få svårigheter.

- Nu gäller det nog att komma snabbt till Nickby, säger Kerstin.

Äkta mannen ringer von Renteln och informerar om läget. - Vi kommer om en knapp timme. - Välkomna, vi väntar.

Maarit lirkar och lirkar. - Hyvä tyttö... Vähän vielä. No niin sieltähän se tupsahtaa... Och ut kommer en liten våt historia, en råtta i sälform. Förtjusande ful. Lever den? Visst. Hieno pieni tyttöhän tämä!

Stina, Äkta mannen och Kerstin kan inte tro sina ögon. Alla hade varit övertygade om att den valpen skulle vara död och mamma Maj i stor fara.

Klockan är 19.40 och Äkta mannen ringer Nickby. - Hör ni, vi fick hjälp här, och nu är det möjligt att det klarar sig utan att vi kommer dit. Men kan ni hålla er i beredskap i alla fall.

- Visst, men ring i varje fall innan ni startar.

Stina ringer Kirsi och berättar den glada nyheten. Och flicka ännu till. - Nu går nu resten av sig själv. Då Dessi valpade kom de med tjugo minuters mellanrum.

Äkta mannen meddelar Nickby.

Klockan 20 har ingen förändring skett. Maj har inga värkar, krystar inte. Vad är det nu? - Hon är ganska trött, säger Maarit. Om hon inte orkar hjälpa till själv, kan det vara att det ändå blir bäst att åka iväg, men jag skall fösöka få ut den andra innan ni far, för annars får hon den i bilen.

Äkta mannen går till telefonen. - Det ser ut som om vi måste komma i alla fall. Mamman tappar krafterna. Så om en knapp timme...

- Nu kom den andra, ropar Kerstin. En pojke. Klockan är 20.25.

Stina och Kerstin gör i ordning för bilfärden. När Stina lyfter Maj, säger det plopp och tredje valpen är ett faktum. Klockan är 20,35. Också en pojke. Stina har nagellacksflaskan till hands för att märka den. Hon tittar närmare på de två tidigare. Vilken var flickan? Också Maarit tittar på nytt. De har ju alla pippeli. Jaha, det är visst pojkar allihopa. Nå, det ordnar sig nog. Flickan kommer ännu.

- Det här är vi härifrån Sarfsalö igen, säger Äkta mannen i telefon. Det ser ut som om vi...

...inte skulle behöva komma, fyller von Rentel i. Hur många är det nu?

- Tre, och de mår alla bra. Mamman har också piggnat till.

- Har hon varit på ultraljud? - Visst. Tre säkra, kanske fyra.

- Ultraljudsbestämningarna är alltid ganska osäkra. Ni får nog räkna med att där kan vara fler.

- Det gör vi. Själv tror jag på fem.

Maarit har under kvällens lopp blivit uppringd av sin familj ett antal gånger och konstaterar nu, att hon ännu kunde hinna sköta om andra dukningen, dvs ta hand om andra omgången Johanne-gäster som nu anlänt.

Den tacksamhet husfolket känner för Maarit kan inte uttryckas i ord. Äkta mannen ledsagar henne till bilen och när hon stiger in ropar Kerstin, - Fjärde pojken kom...

Klockan är 20.43.

Den sista pojken kommer 21.10.

Husfolket, inberäknat Kerstin, börjar sucka ut. Flera valpar kommer inte och allt börjar återgå till det normala. Man lägger igen märke till Rönnerdahl som skäller i släptåg efter Dessi och flodälgen Cita som bara ligger.

Jälkeen - After

Stina som vakat sedan klocka tre på morgonen börjar känna sig rätt vissen, men Äkta mannen förklara att visst måste den traditionella midsommarbastun badas, och dessutom har inte varmrätten ännu ätits. Han tänker grilla lamm.

Vid 22-tiden är bastun färdig och Äkta mannen går och bada. 22,30 är han färdig och bereder grillen, medan damerna badar. 23.30 sätter de sig till bords igen. Kerstin tycker Cita blivit sämre sedan hon kom och vid närmare eftertanke tycker Äkta mannen och Stina detsamma.

Äkta mannen ringer till Nickby. - Det här är djursjukhusfilialen på Sarfsalö... Allt är bra på barnbördsavdelningen, men polikliniken har problem. Systern till den färska mamman är ormbiten. Mentalvårdsavdelningen har också en patient, brodern, som blir tokig av försmådd kärlek. - Och vi får henne inte att dricka, men hon äter nog. Våra hundar äter nog ännu på dödsbädden.

- Om hon äter, är det ingen fara. Men försök få vatten i henne på något sätt. En cortison kan ni också ge ännu inatt, och jag skall telefonera en sulfalösning till Borgå, om du ringer på nytt i morgon vid niotiden och berättar hur det har utvecklat sig.

Äkta mannen rapporterar vid matbordet. - Vi skulle försöka få henne att dricka. Han hämtar vatten i en skål, men flodälgen bara snusar på det.

De sätter ner tallrikarna för disk och Äkta mannen häller över lite vatten i den som flodälgen diskar, och hon slickar i sig av bara farten.

Kerstin hittar på att sätta några köttbitar i vattenskålen, och se! Flodälgen slafsar begärligt i sig alltsammans och problemet är löst, för efter en kvart har hennes olyckliga uttryck försvunnit och till och med svullnaden har lagt sig lite.

Nu har också Rönnerdahl tröttnat i sin uppvaktning och frid lägger sig över milleniets sista Johanne-natt. Klockan är 1.

Efterspel

Den uthungrade nyblivna modern lyckas lura till sig för mycket mat för tidigt och på söndagen kommer allt ut från bägge ändorna. Det tar ca fyra dager med havrevällingsdiet att återställa balansen. Aptiten är det aldrig något fel på.

I hundböckerna säger de, att man inte skall förundra sig över om hundmamman tappar aptiten för någon tid efter valpningen!

Den ormbitna mostern får efter midsommarhelgen sin sulfalösning från Borgå. Inte heller hennes aptit har minskat i något skede. Mot slutet av veckan efter Johanne, börjar löpningsövningarna vara över för denna gång. Rönnerdahl har ej på hela tiden besvärats av aptitproblem, ej heller hans mamma.

Cita-täti  - Aunt Cita