Kulturtidskriften Horisont Nr 1 / 2003:

Kristina & Ove Paul, Då tystnade fågelsången, Kuddkriget, Mord i mäsk - tre deckare på eget förlag 2002.

Redan bakgrunden till dessa tre böcker vinner över mig på deras sida: numera pensionerade makarna Paul - hon med förflutet inom sjukvården, han i bankvärlden - ondgjorde sig över att det inte skrivits några finlandssvenska deckare med östnyländsk anknytning sedan Peter Winges dagar på 50-talet. Under 80- och 90-talen tog de så saken i egna händer och skrev gemensamt tre böcker som hittills endast funnits som duplicerade A4:or och i elektronisk form.

Nu har mysterierna, genom "Omakirja/Minbok"-servicen i Helsingfors, utkommit i bokform på eget förlag. Och det roliga är att det inte bara är kulturgärningen i sig som vinner mina sympatier, för böckerna visade sig väl värda att tryckas ordentligt.

Det handlar alltså om suspekta dödsfall på axeln Helsingfors - Östnylands skärgård som paret Olle och Anna Rönnqvist råkar dras in i. Sibbobördige kriminalaren Birger Ottosson är likaså en återkommande gestalt i "fallen", och misstankar riktas till höger och vänster i de miljöer som liemannen hemsökt. I tur och ordning får det lilla egnahemshussamhället med sina privatföretagare och pensionärer, skärgårdsön med fast boende och sommargäster, och sjukvårdsinstitutet med sitt sviktande elevunderlag utgöra spelarena.

Man kan ju inte undgå kopplingen till författarparets egna yrkesbakgrunder (+ deras uttalade intresse för skärgården), och här ligger också en del av böckernas styrka. Sildringen av vardagslunken med allt vad det innebär av sjukvårdskongresser, familjeliv och grannrelationer känns väldigt naturlig och lyckas, som deckare ofta har en förmåga att göra, ge fina polaroidbilder av det samhälle de utspelar sig i. (Skall man förresten tolka det som en humoristisk känga åt vågen av manliga, groggdrickande Beethoven-fanatiker inom deckarlitteraturen, att offret i en av böckerna heter Sibelius!?)

Och också om skildingen av själva polisarbetet ofta känns pastischartad, som om den mer byggde på lästa deckare än på erfarenhet, så är det inget som sticker för mycket i ögonen. Skildringen av de språkliga förhållandena i huvudstadsregionen är också lyckad, och genom miljövalen kan det mesta gå på svenska, samtidigt som författarna prickar in flera träffande skildringar av tvåspråkigheten.

Språket är ju också en viktig ingrediens i den speciella stämning som deckarläsaren förväntar sig i hängmattan eller favoritfåtöljen, och överlag tycker jag författarna lyckas "hålla ihop paketet". Till deras bästa sidor hör också en bitsk och ofta småstygg humor, som skänker karaktärer och relationer om inte djup på finkulturens skala, så i alla fall naturligt liv och temperament.

Vad layouten beträffar finns små skönhetsfel: ordmellanrummen varierar väl mycket ibland, en och annan mening börjar med liten bokstav och något personnamn får alternativa stavningar. Ibland önskar man tydligare styckeindelning, som i debutverket, där en insprängd ögonblicksbild av den okände mördaren för en stund fick mej att undra om en sida saknades. Också pärmarnas utformning - som antagligen styrts av trycktekniken - kunde ha varit mera passande: ett par av böckerna kan misstas för diktverk.

Men detta är petitesser, för det är glädjande vilken "hög lägstanivå" paret Pauls deckare håller i allt de utger sig för att vara: underhållande pusseldeckare i vardaglig finsk miljö.

Jean Lindén