Erik Gestrins radiointervju 29.9.2006 i Radio Vega Östnyland om vår femte bok Eget namn i boken

   
         
    Erik Gestrin: …Men i övrigt ska det som sagt handla om en ny bok, en deckare, en detektivroman av Kristina och Ove Paul, Eget namn i boken och, vad Kristina - är det er femte deckare nu det här?

Kristina Paul: Jo, det är vår femte och den kom faktiskt ut i våras. Så, så hemskt nyligen är det inte…

EG: Nää, jag vet inte hur det har dröjt så här länge innan den har landat på mitt skrivbord… det är nu så. Jo jo.

KP: Den har nu sålts rätt så flitigt där ute på Sarfsalö, så kanske den inte har orkat till Borgå…

EG: Nej. Och ändå har jag ju vissa kontakter till Sarfsalö, jag har missat den, ja ja. Men innan vi talar om deckaren som sådan ska vi tala om lite aktualiteter på Sarfsalö och i Östnyland och faktiskt, utgående från er deckare. Jag ska nu läsa, år 2004 skaldas det så här då i den här boken, rubriken den är Simminge här:

"De två föregående somrarna hade varit exceptionellt torra och varma. Grundvattennivån i hela Östnyland, därmed också på Simminge. hade sjunkit på ett oroväckande sätt och det var många brunnar som behövde fyllas på med tankbilar med vatten" osv, osv.

Det var, Ove, ni hade två torra somrar där. Var det 03-04?

Ove Paul: Joo.

EG: Och det här visar hur exakt ni är lokaliserade i den östnyländska och Sarfsalöverkligheten.

OP: Jo, men det här är ju saker som knappast kan ha undgått nån.

EG: Nej nej, just det, men det som har undgått er var, Kristina, du sa att ni inte kan rapportera hur mycket regn ni fick här… vidriga omständigheter…

KP: Nej. Nej. Tyvärr kan vi inte rapportera hur mycket vi fick, men att, ganska mycket nog…

EG: Det var något barnbarn som hade varit framme?

KP: Ja jo, ifjol slog de slog sönder regnmätaren…

EG: Och som stressade pensionärer har ni inte hunnit…

KP: Jag skulle säga att den här torkan - det har inte behövts…

EG: Nej nej.

KP: Men då, -04, så hade man stora planer där på Sarfsalö, om kommunalt vatten och sånt, så då kommer man lite senare i den här deckarn fram till att de hade ett sånt här vatumöte på Sarfsalö.

EG: Eller var det Simsalö?

KP: Förlåt, Simminge.

EG: Simminge, Simminge, så var det.

OP: Det var nog i vår tidigare bok, hör du nu…

KP: Okej, men faktum var att vi har haft ett sådant vatumöte på Sarfsalö.

EG: Har dom planerna helt torkat in då?

KP: Dom står fullständigt stilla. Och där är det nog… bollen är hos kommunen.

EG: Jaha jaha, Det är ju möjligt nog att den här sommarn fram till igår gav nytt liv åt de här planerna.

OP: Det får vi hoppas.

EG: Hur har ni det med brunnen här själva?

OP: Nå, vår ger nog ännu vatten, det är en sån som ger vatten nästan lika bra som vår källare.

EG: Jaha, haha, ni har vatten i källaren också?

OP: Jo, allt som oftast, såna vårar och somrar som är våta.

EG: Just så. Bra. Då har ni två källor att ta från. Jag tror att vi ska ta lite musik här nu och så kan vi ju börja titta lite näremare på en del inressanta detaljer i den här Eget namn i boken.

----

EG: Så fortsätter vi det här samtalet kring Kristina och Ove Pauls senaste deckare, Eget namn i boken. Vi kom in på ett litet sidospår här. Det vill säga; hundar hör också till era stora intressen och för en gångs skull har hundarna nu tillgång till goda radioprogram.

OP: Jo, det måste vi hålla med om.

KP: Ja.

EG: Dvs, dom är hemma nu och lyssnar på radio.

OP: Jo. Hej hej hauorna…

EG: Hehe, nu blir dom nog ytterst förvirrade. En intressant detalj i den här boken är ju, att här figurerar då också Sarfsalö. Det har väl inte förekommit i dom tidigare böckerna va?

KP: Nä, det är sant det.

EG: Och det att Sarfsalö måste dyka upp här nu, parallellt med Simminge som ju annars är Sarfalös tvillingö så att säga, så det beror på att det finns en ytterst intressant sten i verkliga livet i Horslök by i Sarfsalö. Och den spelar liksom en viktig roll här i er bok, Paul vill du berätta vad det handlar om?

OP: Jo alltså, det blev ju en tvungen lösning det här för att… precis som du analyseradehär… Tidigare så har Simminge så där geografiskt funnits någonstans ovanför Sarfsalö.

EG: Jaha jo, eller strax under?

OP: Jo jo. Och nu när vi riktigt skildrade… det var ju på det sättet att vår goda vän Gun Spring, med rötter på Sarfsalö, så hon hade uppmanat oss redan för en lång tid sedan att skriva en roman kring den här stenen. Det vågade vi oss aldrig egentligen på, förrän här nu, när vi sen efter får fjärde bok fundera att vilken skulle bli vår nästa.

KP: Alltså, det var ju det att vi har så lite fakta om den här stenen. Vi kunde inte ge oss in på en bok som skulle ha fakta. Det måste bli en fiktion om den. Omkring det som vi hade hört av mina föräldrar och av ortsbor.

EG: Nej men nu måste jag nog säga att vad är det för sten som det handlar om det här? Berätta nu, vad har dina föräldrar sagt?

KP: Nå, det var ju faktiskt på det sättet den tiden att föräldrarna sa ganska lite, men man hörde ju i alla fall om den. Och jag hade nog åtminstone fått den uppfattningen att det faktiskt hade hänt, att där hade en sven och en mö mördat varandra.

EG: Ja, men nu måste vi nog ändå säga, alltså, att det handlar om en stor natursten nånstans där i Horslök by, och på den har någon för länge sedan hackat in en text: "Här har en sven och en mö mördat varandra".

OP: Och 'hvarandra' med hv, vilket då - om man inte annars kan sluta sig till det - så visar att det är en mycket gammal text. Och vi har ju varit i kontakt i tiden med museiverket och andra experter utan att någon har kunnat, så där riktigt med säkerhet, fastslå från när den är, den här texten och om den har en verklig bakgrund eller om det eventuellt bara är skoj från den tiden. Och vi följde nu sen en egen linje här i den här boken

.

EG: Nu har ni då sen skrivit eller medverkat i andra böcker, dvs de här böckerna om Sarfsalö och i Boken om vår ö, del 2, så är då den här stenen avbildad. Och så är här bildtext:

"Har här skett ett mord? Antagligen inte. Texten tyder på att ett ungt älskogspar lekt vid stenen. Att mörda och döda betyder i äldre svenska helt enkelt att älska. När Bellman I slutet på 1700-talet skriver: I natt ska du dö min Ulla, betyder det inte att hon ska mista livet."

Och det här är väl nog det sannolika eller vad? Att ett kärlekspar har förlustat sig här.

KP: Så har vi nog så där på riktigt tänkt det. Fast det var alldeles för lockande att göra det till ett verkligt mord.

OP: Det var ju nog din kusin, har jag låtit mig berättas… att han är din kusin…

EG: Kim.

OP: …som lanserade den här teorin. Och faktiskt så, de flesta experter vi sen har talat med har slutit opp kring den.

EG: Jo, den bär på något sätt det sannolikas prägel. Apropå denna min kusin Kim, Kim Wahlroos, Kimmen kallad, här i er bok så går han under namnet Gussen. Gus och Gussen, Kim och Kimmen…

OP: Nå han skickade själv en e-post just igår, där han beklagade att han glömde att ta upp (i sin recension) att hans stora favorit i boken, så är den piprökande chefredaktören.

EG: Jo, som ni dock har gjort lång och gänglig här, i viss mån en motsats till verkligheten.

OP: Jag skrev tillbaks att det var ju ett rent fantasifoster, chefredaktören.

EG: Jaså, minsann. Då ska jag genast säga emot dig med dina egna ord:

KP och OP: Hahaha.

EG: Om jag lite bläddrar här nu, om jag får fram det snabbt… Jo jo jo jo. Här har vi… just just just.

Aprpopå chefredaktören:

"Hon tyckte att tidningen under hans ledning verkligen försökt leva upp till målet att vara en tidning för bygden. Hans ledare var färgstarka, I överkant, tyckte kanske någon, men det var ett medvetet stilval…" osv.osv.

Nog är det nu tämligen entydigt.

KP: Heheheh. Det kan man nog säga.

EG: Kimmen och Gussen är nog entydiga, likvärdiga, begrepp här. Utan att då gå mer in på det här i boken - man kan ju inte avslöja mycket detaljer i en deckare… Men ni har haft fruktansvärt roligt, har jag förstått, när ni har skrivt det där?

KP: Oj, vi har alltid roligt när vi får sätta ihop. Och ljuga riktigt så där - med tillstånd.

EG: Men samtidigt, det som är intressant… att mycket av det här är ändå verklighet. Jag menar… att Sarfsalö fick asfaltsväg, det äger ju sin riktighet. Simminge vet jag ju inte men Sarfsalö åtminstone.

KP: Javisst, Simminge också.

OP: Nej, det är sant. Du sätter fingret just på den svåraste punkten, att balansera mellan sanning och fiktion på det sättet att man inte kommer med något ounderbyggt påstående där det inte får vara det, och å andra sidan sen har underbyggt det som ska vara.

EG: Jo jo.

KP: Det har ju alltid varit en princip i de här böckerna att - från den första till den femte och den sjätte, som nu är under arbete - att vi aldrig lurar läsarna.

EG: Nej.

KP: Utan läsarna ska kunna följa med och de ska kunna hela vägen veta det som vi vet.

OP: Visst… fast visst luras vi. Men det får inte vara en sån sorts lur… eller… vi tycker inte om den sortens böcker, där man avslöjar på sista sidan nånting som varken läsarna eller…

EG: Nej, utan det ska avslöjas anefter.

KP: Just det.

OP: Och läsaren ska ha en rimlig chans men gärna ledas in på villospår. Det är ju alldeles klart.

EG: Emellan förstås, jåå. - Ja, jag måste nog erkänna att när jag sträckläste den, och kanske lite slarvläste den, så inte kom jag någon mördare på spåren förrän…

OP: Jaha?

KP: Nå det var ju skojigt det.

EG: Haha, jojo. Jag tror att vi lite pausar nu och går in på er deckare som sådan efter nyheterna - vi ska hinna lyssna till ett par musikstycken före nyheterna ,och så blir det nyheter halvtolv. Och så fortsätter vi i brottslighetens spår.

---

EG: Och fortsätter vi då samtalet kring den nya deckaren Eget namn i boken med Kristina och Ove Paul, som har den egenheten, det har vi berättat här tidigare, att ni skriver liksom turvis?

OP: Joo.

KP: Jo.

EG: Jo. Ändå tycker jag inte att man märker, att man kan säga, att det här är nu då Oves del och här tar Kristina vid eller…

KP: Alltså, vi slipar ju ganska länge…

EG: Jo jo.

KP: Och den färdiga texten - det här att vi liksom utmanar varandra med att den ena skriver först en del och så gäller det då för den andra att…

EG: Få en logisk fortsättning?

KP: Att få en logisk fortsättning och hitta på nånting som igen för vidare.

EG: Apropå föra vidare, Ove, här har ni fört historien långt vidare. Ni börjar redan på 50-talet.

OP: Jo, och det beror ju på det att, som den här bokens namn säger, så är det fråga om en lek som vi nu efteråt har upptäckt att generationerna så där ungefär turvis har känt till eller inte känt till, den här eget namn i boken.

EG: Jasså? Och… joo?

OP: Som är en sorts kurragömmalek.

EG: Joo joo. Jag har nog lekt den.

OP: Jahaa. Men sen finns det andra som säger att dom aldrig har hört om den. Men den lektes ju de facto mycket, just på 40- och 50-talen, både på finskt och svenskt håll, den finns också på finska, den här motsvarande.

EG: Hör du, då ska jag säga att jag har nog lekt den just då, i Sarfsalömiljö så att säga, och inte i Helsingfors, trots att jag var född och uppvuxen där.

OP: Just så.

EG: Hur var det med dina helsingforsare?

OP: Jo, vi lekte den nog.

EG: Ja ni lekte den där?

KP: Fast det var kanske lite mera lantlig miljö.

EG: Joo men… Drumsö var nu som det var då. Men det var nog sånt som vi lekte här, i den östnyländska skärgården.

KP: Jo jo.

OP: Det är ju det som den startar från den här boken så att säga.

EG: Den leken.

OP: Och sen så flyttade vi ju över till stadsmiljö med motsvarande leksituation, men ett par år tidigare.

EG: Sen som sagt, detta är nu en deckare och man ska nu aldrig gå in på detaljer, för det är ju tänkt att läsaren själv ska få, så att säga, lista ut storyn. En sak nu också många andra deckarförfattere sysslar med är att ge, jag vill nu inte säga samhällskritik, men beskriva då det samhälle som fanns under den här tiden och det gör ni nu då, i viss mån med start i 50-talet.

OP: Joo.

EG: Och fortsätter hela vägen igenom. Här, jag vet inte om det var Kristina eller Ove som hade synpunkter på de unga kvinnornas klädsel, modet idag, med bar mage som sväller över lite för mycket.

KP: Ee, ee, det är nog vi bägge.

EG: Ja, ni pekar nu bara på varandra. Försöker hitta en skyldig, jo jo… Så är här en del riktigt skojiga formuleringar, som faktiskt inte har någonting med den här detektivgåtan att göra: Ja, he he, den där Mauno Koivistos retarderande relativitetsoptimism. Vems?

KP: Oves.

OP: Den är nog min. Skyldig där…

EG: Då ska jag be att få läsa här lite:

"Den mentala hälsan kunde upprätthållas endast med tillämpning av Mauno Koivistos s.k. retarderande relativitetsoptimism. President Koivisto, efterträdaren till legendariske Kekkonen, grundlade sin popularitet redan somchef för Finlands Bank där han år efter år förkunnade att statsekonomin visserligen var dålig detta år men skulle bli åtskilligt sämre framöver, den var alltså än så länge relativt sätt i bättre skick."

Så förklaras detta begrepp.

OP: Jo.

EG: Så här skriver en luttrad bankman.

KP: Men det är sanning!

EG: Det är sant. Jag kommer ihåg när han satt i sin gungstol och hemstickade väst och var dyster, dyster… det här går illa.

OP: Men alltså, det här som du säger om att föra fram samhällskritik, det sägs ju alltid att det ska ingå i en god deckare. För vår del är det ju nånting som vi inte har kunnat undgå att alltid ta med i våra böcker, för våra började vi skriva för att vi saknade nånting som motsvarade de risksvenska deckarna. Och vi skrev ju bara för oss själva. Så småningom har de nu också sen fått den formen att andra också kan läsa dem. Men det var många gånger fråga om avlastning för vår del, att slippa ifrån lite det som nu tynger alla mänskor idag med, såsom arbetslivet är t.ex.

EG: Kristina, du med förflutet då inom vårdbranschen, här kommer du nog också med kritik på några ställen angående då, äldrevården, och så här… att det ser dåligt ut med den.

KP: Det ser dåligt ut, och det är inte bara med den äldre vården utan det är nog överhuvudtaget med vården, att de kvinnor och få män som ägnar sig åt vård så vi får nog se som vår tids änglar.

EG: Dom är överarbetade.

KP: De arbetar väldigt hårt och mot en mycket blygsam lön.

EG: Mmm mmm.

KP: Och där på ett ställe, så drömmer ju Anna att det är en robot som sköter de här mänskorna… som ligger lite längre på sjukhus åtminstone… och

EG: Jo jo.

KP: …och till en del är det ju alldeles sant redan. Naturligtvis, man har inte ersatt personalen med robotar, men att… mycket, mycket går åt det hållet.

EG: En annan sak, Ove, som du sa; att ni lite ville skriva enligt svensk modell, där man då ofta har tagit upp sån här samhällskritik eller samhällsanalys. I något skede - jag tror det var i det här programmet Kulturtorsdag, där ni medverkade för ett par år sedan - så där sa du att du har den här Bo Baldersson som en av dina favoriter.

OP: Jo, det…

EG: Blev det nånsin klart vem som stod bakom den pseudonymen?

OP: Det har ju sagts olika teorier där.

EG: Jo.

OP: Men att aldrig har det bekräftats, så vitt jag vet.

EG: Nej, var det inte t.o.m. så att statsminister Palme nämndes som tänkbar författare i något skede…

OP: Så var det nån här från Finland som framförde en mycket säker åsikt som jag inte riktigt minns vad den gick ut på.

EG: Nej, men det har nog inte blivit riktigt klart.

KP: Nej.

OP: Nej. Vi var bägge mycket förtjusta i Baldersson, åtminstone hans första böcker.

EG: Han skrev alltså en serie deckare, där huvudpersonen var… var han nu inte en rik kille som av misstag hamnade in och blev politiker, minister, och så fanns det en sån här, ā la Sherlock Holmes och Dr Watson, en berättarfigur. Dr Watson var adjunkt Persson.

OP: Jo.

EG: Jo. Kommer ni ihåg vad adjunkt Persson sa om präster och själavårdare?

OP: Nä.

EG: Om sina läkare sa han att han föredrar dom unga, för då kan man hoppas och tro att dom har kunnat tillgodogöra sig läkarvetenskapens senaste landvinningar.

OP: Alldeles.

KP: Jo.

EG: Men prästen och själavårdaren, dom fick gärna vara äldre och mognare, för på den fronten hade inget nytt skett sen kyrkomötet i Nicosia 325.

OP: Jo, höhö…

EG: Men hör ni, tänk vad man släpar på sig mycket onyttig och stollig kunskap, det här har jag nu råkat komma ihåg i 20 eller är det nu 30 år. Ganska onödigt men vi använder det bra här…

KP: Det var ju mycket fyndigt hittat här.

EG: Jo jo jo. Bra. Denna bok, Eget namn i boken. I nån intervju med er, så såg jag att - då ni hade skrivit den fjärde tror jag - så skulle den femte utspelas i hundvärlden, men så vart det inte.

KP: Nej, jag har tyvärr haft för mycket framgångar i hundvärlden, så jag kan inte klandra någon och inte heller mörda nån från Kennelklubben eller nån domare eller nånting sånt. Så det bara inte gick i det här skedet ännu. Det kan ju förbytas alldeles åt annat håll ännu, och jag kan få orsak att mörda nån domare.

EG: Just det. Det låter som en klok och vettig idé.

KP: Hehe.

EG: Jag har förstått annars, att det är du som står för morden i de här … du har den här brutala touchen?

KP: Nå, inte brutala precis men… man måste liksom göra slag i saken…

EG: Hehe, hördu…

KP: Man måste få till det…

EG: Nu måste jag bläddra här, jag hoppas få fram det bra, för det är nog säkert din replik det här… mmmm jag har nog varit lite slarvig här med mina anteckningar…

KP: Annas stående replik är ju annars alltid att…

EG: Det var den jag var ute efter. Jag hittar den inte nu, så säg du…

KP: Ja, att den naturliga dödsorsaken är mord.

EG: "Du vet att hon ganska ofta utgår från att den naturliga dödsorsaken är mord", så står det på sida 132.

KP: Jo jo. Man måste liksom gå till grunden från början, och sen kan man ju konstatera att det var ett olycksfall.

EG: Det här, nytt här alltså var, när det gäller denna deckare… var att det är väl nu den första som inte kommer ut på ett eget förlag. Ni har engagerat finskt kapital för detta.

OP: Ja, det var nu rent ut sagt på det sättet, att när vi hade kommit ganska långt med den här femte, så kontaktade jag för säkerhets skull det här finska förlaget som jag hittade på nätet, nej utan jag hittade det i den finska deckatidskriften Ruumiin Kulttuuri.

EG: Jo.

OP: Där stod om det, och jag kontaktade dem och så att säga säkrade oss för denna bok, eftersom vi nu har en viss erfarenhet av hur tungrott det är att få något av de här större finlandssvenska förlagen att… Och det var… vi är nöjda. Dom har gjort ett gott arbete, tycker vi, med själva utförandet. Det är en, ett bra papper och bra tryck och allt sånt där - att också den med lite sämre syn kan läsa det.

EG: Ja, nog behöver jag glasögon nu…

OP: Själva fick vi stå för korrekturläsandet, eftersom det då var ett finskt förlag.

EG: Finskt förlag jo. I hur stora upplagor kommer de här ut? Det har kommit nya upplagor av de här tidigare?

OP: Nå, det är små upplagor i den finlandssvenska världen som det är fråga om. Och vi är ju amatörer, vi kan ju inte komma med såna siffror som de etablerade stora finlandssvenska författarna, det är ju klart det.

EG: Men hur många finns det nu?

OP: Nå vi talar om hundratal.

EG: Jaha just så.

OP: Och inte tusental.

EG: Sen ja, jag har alltså med stor behållning läst, lite slarvläst den här igår. I alla fall. Men nu är jag ju partisk på det sättet att jag också har en sarfsalöbakgrund, så att säga. Så att det ju egentligen är jätteroligt när man känner igen figurer. Maj Korlin figurerar där och Tutsi och Pekka.

KP: Va? Nej, det har vi aldrigt nämnt!

EG: Nej, inte med namn, hon heter något annat där. Men nog känner jag, nog vet jag ju…

KP: Aj du vet?

EG: Jo, nog… Kyllä. Nog har man ju varit där på torget nån gång också.

OP: Jaha.

EG: Jag känner Tutsi och Pekka bra fast dom heter något annat här. Så att… jag råddade in mej här nu… men har ni nån uppfattning om alltså, om en västnylänning läser den här boken med samma nöje som jag?

KP: Åtminstone i Ekenäs.

OP: Jo, vi har en av våra bästa deckarvänner, Torsten Söderström i Ekenäs, och han är deckarfantast på det viset att han tog kontakt redan efter vår första bok - som han läste om i en av våra insändare i Husis.

EG: Jaha!

OP: Och så beställde han prompt våra två första böcker då och vi har fortsatt att umgås och ha kontakt efter det.

KP: Och han har då också kontaktat den här bokhandeln, vad heter den nu - i Ekenäs…

OP: Men han var också den första som uppmanade oss, han sa, att nog måste ni ju få dem tryckta.

EG: Just ja.

OP: Och så kopplade han oss också samman med Jury i Sverige, den svenska deckartidskriften och vi har blivit recenserade där också. Alla gånger.

EG: Nå, säljer ni där också, i Stockholm?

OP: Nä, men vi säljer nog åt rikssvenskar. Det är då i allmänhet samlare. Men det blir ju smalare alltid när man går längre bort från Östnyland. Då är det sådana som är verkligt deckarintresserade som skaffar dem. Men visst är det ju också Österbotten. Och nog har vi läsare runtom i världen, här och där, en del som kan svenska.

EG: Bra, när kommer följande ut i er regi?

KP: Bara vi sku få lite tider. Men när Sarfsalö Byaråd tar all vår tid…

EG: Ja, du är ordförande där nuförtiden, har jag förstått.

KP: Jo och…

EG: Högsta chef på holmen.

KP: Ingalunda. Ingalunda. Men att… vi sysslar ju bägge väldigt mycket med det, och nu hade vi senaste lördag här Forneldarnas natt och Sarfsalö olympiaden…

EG: Javisst jo, därnere.

KP: Och det är… det är det där att när det är så få mänskor som mera kan aktiveras till sånt här, så får man göra mycket.

EG: Mmm

KP: Den som gör, får göra mycket.

EG: Ingen är så utbränd idag som våra förträffliga pensionärer.

OP och KP: Just.

OP: Den är nog på gång, den sjätte, men att det kommer att ta tid. Det får inte bli inflation på våra böcker.

EG: Nää.

OP: Vi har inte ambitionen att det ska vara den som läggs under julgranen varje år.

EG: En sista fråga: Var får man köpa den här? Nere på Björkells? På Sarfsalö.

OP: Ja, och sen på Finska Bokhandeln här i Borgå.

EG: Hade inte igår ännu.

KP: Men dom kommer att ha idag.

OP: Akademen har varit vår bästa säljare, alla gånger. Men det är ju Helsingfors, Åbo, Jakobstad, var dom nu har…

EG: Jåå jåå. Hej, jättetack för att ni kom hit och det har varit en trevlig pratstund.

KP: Tack, det var riktig trevligt.

OP: Mycket tack för att vi fick komma.