Erik Gestrins radiointervju i Nyländsk förmiddag 28.8.2008 om vår sjätte bok Tills döden skiljer oss samman.

   
         
   

Tiina Nummenmaa: Vi kommer här nu att ägna oss åt mord och dråp och annan misshandel. Det är blodigt värre. Ja, inte vet jag om det alltid behöver vara så blodigt, men när det gäller mord brukar det nog vara blod inblandat. Det är faktiskt nyländsk kultur det handlar om.

Vi ska bekanta oss med en nyutgiven deckare där intrigen utspelas i Östnyland och bakom den här deckarn så står paret Kristina och Ove Paul som är fritidsbosatta i Östnyland, i skärgården på Sarfsalö i Pernå.

Men nu, en ny deckare har kommit ut i… ja i bokhandeln. Ganska kusligt värre, till Sarfsalö, till Horslök by tog sig Erik Gestrin för att få sig en pratstund med författarparet.

Erik Gestrin: Radion, radio är ljud och nu har vi lite ljud i bakgrunden, dels nu en kaffekokare som snart blir färdig här och sen Kristina och Ove Pauls hundar som är förvisade utomhus.

Kristina, hundar, hundar är viktigt nu i ert liv?

Kristina Paul: Alltså vi lever på hundarnas villkor. Tyvärr; genom att de är fem så blir det ganska mycket på deras villkor.

EG: Och ni är bara två.

KP: Vi är bara två. Vi är i underläge.

EG: Hördu, en hel vägg här var tapetserad med förnäma utmärkelser. Det är viktigt det där med hundar och hundutställningar, verkligen?

KP: Jo alltså, jag producerar ju en kull per år ungefär, ibland två, och det betyder ju nog att man är tvungen att resa lite på utställningar och få dem meriterade, de tikar som då ska föda nya valpar och nya exemplar.

EG: Nu måste jag nog bara visa min okunnighet här. Vad är det för hundras vi talar om?

KP: Manchesterterrier.

EG: Jaha, små, eller sådär halvstora, halvsmå. Och intensiva.

KP: Nå dom är intensiva. De är ju i foxterrierns storlek men de är nog intensivare. De är ursprungligare, de är inte så hemskt mycket avlade, liksom, hur ska jag säga? Där är inte så många andra hundar inavlade på dom.

EG: Nå det här, det var nu något av ett sidospår, för de facto skulle vi tala lite om litteratur och deckare, nämligen är det så att Kristina och Ove Paul nu alldeles i dagarna, förra veckan har kommit ut med en ny deckare, Tills döden skiljer oss samman, men Ove, det är nu ingalunda första deckaren det här?

Ove Paul: Nä, det är nog sjätte som vi nu har skrapat ihop.

EG: Jo, vi ska se. Här hade jag en förteckning: av Kristina och Ove Pauls har tidigare utgivits Då tystnade fågelsången, Kuddkriget, Mord i mäsk, Vatten är ett farligt gift och Eget namn boken. Och det här är nu då den nyaste i serien. Hur kom ni in på detta med att författa deckare?

OP: Jaa nå det, den storyn som vi hittills har berättat och som nog är alldeles riktig är ju det att vi saknade det inslaget i vårt eget liv, alltså finlandssvenska deckare. Inte kom det ju ut under vår ungdom och vår vuxna period, vår tidiga medelålder och framåt… En eller två kanske i decenniet ungefär, kan man säga.

EG: Mm. och idag har vi va, Staffan Bruun som författar, och så har vi den här den här Carita Liljendahl med Uppdrag utrotning, hon går i en mera, så här, erotisk genre.

KP: Jo. Det var kanske det som överraskade oss ganska mycket i hennes bok, att den var faktiskt så erotiskt laddad. Men å andra sidan tyckte, jag åtminstone, att den här kärleksaffären mellan, eller den här… hon kallar ju den själv en annorlunda kärleksroman - och det tycker jag faktiskt att det kom fram att - att det är den verkligen. Kärleksupplevelsen mellan de båda männen, så den är mycket varm och mycket äkta.

EG: Joo, men nu var det inte alls egentligen om hennes verk vi skulle tala, utan om era, och här är det då mord, dråp och misshandel som gäller?

KP: Misshandel - jo. Misshandel… Det är alltid det där svåra när vi har tagit livet av nån, att är det mord, dråp, självmord, olyckshändelse? Här kan man kanske säga att det är misshandel som leder till döden.

EG: Höhö. Jo. Och vi skall säga att redskapet är något ovanligt i detta sammanhang, nämligen en midsommarstång. Det lär inte ha förekommit många gånger tidigare i den här genren?

KP: Nej, det har det väl inte, men i verkligheten har det faktiskt hänt en gång, men det var ju då inte tänkt som mord.

EG: Vad är det för gruvlig historia du har nu?

KP: Jaa vet du, det var nog den som vi riktigt fick idén att man kan… att det kan gå så med en midsommarstång. Det var någonstans som en midsommarstång hade vält.

OP: Det var på Åland.

EG: Det var på Åland! Och inte hemskt länge sen.

OP: Så där fyra år sedan, kanske.

EG: Jo, jag har vagt… när ni säger det så…

OP: Då väcktes tanken…

EG: Hehehe, gruvliga tanken jo. "Tills döden skiljer oss samman", heter den alltså och detta är en kommundeckare. Och det kan vi väl säga nog att, föralldel - jo - detektivroman, men samhällssatiren, det är egentligen det som slår igenom mer här.

OP: Det är mycket möjligt. Det har kanske gått lite i den riktningen det som vi har skrivit, att det har blivit mer och mer sånt här. Det är väl med åren det kommer det här, att man blir intresserad av… kanske historia delvis, och sen, överhuvudtaget, den samhällspolitiska utvecklingen.

EG: Jo, i ett läge där kommunsammanslagningar är högaktuella, så det är det som ni tar upp här. Nu ska jag… vi hade en vers här alldeles i början, icke midvinternattens köld är hård men väl att midsommarmorgonens sömn är hård:

Midsommarmorgonens sömn är hård,
tankarna tvinnat i dimma.
Alla slocknat på Simminge gård
långt efter midnattstimma.
Månen tiger den tysta fan,
lyser ej vit på fur eller gran,
lyser ej vit på taken.
Endast mördarn är vaken.

EG: Ja, det var lite parodi på kända diktverk, det här.

KP: Jo, det är nog Ove som hittar de där dikterna. Han är liksom lite så där diktare själv, att han får det lätt att rimma.

EG: Joo, nu ska vi se, hur dök då begreppet Simminge opp här, och Simminge är alltså den ö i östnyländska skärgården där alla dessa deckare nu då utspelas, och det är då en parallellvärld till Sarfslö, som finns i verkligheten.

OP: Joo. Alltså när vi började skriva så tyckte vi - då var det ju för oss själva som vi skrev alltså, som jag sa tidigare - att vi saknade den sortens litteratur och då kom vi till att vi måste göra det själva, och för oss själva.

KP: Och det var hemskt roligt att skriva, det där att läsa är också roligt, men vi märkte att man kan skriva och ha lika roligt - och ännu roligare - än när man läser.

EG: Ja ni - det har sagts, och ni har själva bekräftat det - att ni har jätteskojigt när ni skriver.

KP: Jo. Verkligen.

EG: Jo jo. Men nu ska vi inte ta upp då så hemskt mycket av det här med vem som var mördaren och sånt här, för det ska man inte göra i såna här deckarsammanhang, men jag ska lite anknyta till det här som vi var inne på, detta med samhällssatir. Räddningstjänsten får sina slängar av sleven, nödsamtalet gick fel här.

OP: Ja alltså, här tror jag att du ska vända dig kanske mera till Tina.

EG: Tina ja?

KP: Ja, jag måste ju säga, adrenalinet stiger med det samma… Jag hör till en sådan här EVY-grupp som jobbar ihop med frivilliga brandkåren.

EG: Mmm

KP: Och vi får då såna här samtal per mobiltelefon och det är en robot som läser upp adressen och också, alltså de här… det finns en sån där sifferkombination för vad slags olyckor … och adresserna och allt - det är så svåruppfattat. Nu det här året har vi varit en gång med båt - tack och lov var det vackert väder och vi var sex stycken. Vi hade ganska många av de här killarna från brandkåren med som skeppare. Och vi skulle till Killingö, det var liksom adressen som vi hade fått - och det var Rabbas vi skulle till.

EG: Jaha. Men det är… det är samma namn?

KP: Det är…

EG: Det vill säga att det är samma holme men två olika namn?

OP: Fastighetens namn är Rabbas och holmens är Killingö.

EG: Just det.

KP: På en del äldre kartor heter den ännu Killingön men på sjökorten hade den ren hett länge Rabbas.

EG: Jo. Precis så.

KP: Så att vi hade då vår kapten Fredrik Nyqvist som hade ett sjökort som - ja det var ganska nytt, och där stod det fortfarande Rabbas - och han visste ju också… men han hade ett litet minne av att han hade hört om någon Killingö… och vi svävade nu omkring därute och hade det förstås ganska skönt, och vi hade då kontakt förstås med patienten hela tiden och med ambulansen. Och så kom vi nu sedan fram faktiskt till Rabbas.

EG: Joo, joo…

KP: Men att - och sen har vi fått anmälan som har varit att - Sarfsalö…

EG: Jåå - det är tämligen stort. Hehehehe. Trots att man själv bor där… Så här får sej nu räddningstjänsten och nödcentralerna en känga. Liksom Medi-Heli som nu då stod på marken när det inte fanns fyrk att flyga.

KP: Nå - den våren så - det här handlar ju om -06 - så då stod den faktiskt. Och det är ju beklagligt, verkligen beklagligt, att det ska vara Penningautomatföreningen som… och sen då testamenten och annat sånt här som… att då staten inte kan upprätthålla en sådan här räddningstjänst.

OP: Ja, jag skulle säga ännu om det här med nödcentraler, så det har vi ju alla fått följa med hur det har gått. Det som vi har tagit ställning till i den här boken - eller har försökt påvisa på något vis - är ju det att man löser inte problem med att bara smälla ihop och fusionera och laga större enheter, för det uppstår alltid andra problem i form av att lokalkännedomen försvinner.

EG: Dehäran, så läser jag här att sibbo… det visar sej att de här driftiga Sibbokapitalisterna med Hjallis Harkimo i spetsen, så de har inkorporerat stora delar av östra Helsingfors.

OP: Haha. Jo, redan för något decennium sedan…

EG: Hehehehe - Jåå, just det: "Men redan i början av det nya seklet var det många som tyckte att förvaltningen av de omstridda områdena i sydöstra Helsingfors, för att inte helt stagnera, borde övertas av Sibbo. I början av sommaren 2006 blev det klart att sibbobon Hjallis Harkimo och en grupp affärsmän och sibbopolitiker hade lobbat för saken inom regeringen och lyckats vinna både kommunministern och statsministern på sin sida." Här en parentes: Det var sedan kommunministerns som sedermera påträffades död - nåjo. "Under tiden skaffade sig alltså Sibbo en allt starkare ställning i den östra ändan, och det saknades inte röster som förespråkade ett övertagande av förvaltningen av hela huvudstadsregionen." Nu hugger ni nu i här!

OP: Ja alltså, tanken var ju att lite vända på det hela och få upp ögonen för en och annan, att det är inte alls omöjligt att det också kan gå i den riktningen. Det är liksom… man vet inte på förhand vilka kriterier som blir de viktiga och vad som tas fasta på. Och det som vi kanske har villat säga är ju att de lösningar som görs och som hamras fram, så de är ju nog tyvärr allt för ofta resultat av ren kabinettpolitik och inte någon slags demokrati.

EG: "Det var vi den här tiden som ropet 'Tassarna bort från Hee-sa, tassarna bort från Hee-sa', skallade längs gator och torg när uppretade huvudstadsbor protesterade mot den fula Sibbovargen och gjorde devisen känd över hela landet." Och så vidare och så vidare. Joo…och det som sen också lite roade mej var att också det lokala samhället får sin släng av sleven: Okej, midsommarstången hade fallit och kommunministern var död och sen försvinner ett väsentligt redskap i sammanhanget som hade förvarats på Byagården - vad var det nu som den heter här?

OP: Allaktern.

EG: Allaktern, heter den, jo. "Några spår av våld syns inte. I alla fall har nyckeln försvunnit och Olle påpekar upprört att den har förvarats på en plats som bara har känts till av en inre krets på femtio cirka personer. Anna tycker att han överdriver. Mer än tjugo är det inte." Nåja!? Häh, här fick Byarådet sej… lite då igen.

KP: Jo, det är verkligen sant. Och den är faktiskt på samma ställe ännu. Vi har beslutat oss flere gånger att flytta den men… men eftersom alla är äldre redan där så… så är det inte sagt att alla hittar den mera.

EG: Så då får den nog finnas då, på det där stället…hehe, just så. Just så.

KP: Men att det har nog fungerat, och något sånt här redskap har aldrig blivit stulet.

EG: Nää, ni hade lite illustrationer här. Det fanns ett sånt här märkvärdigt redskap…

KP: Det finns.

EG: En bild, joo.

KP: Det finns, det finns. Det har tydligen varit ganska vanligt i forntider. Eller alltså också i min barndom så såg jag av de här här, och så hittade vi då ett sånt här, en sån här yxhammare på Fredrik Nyqvists varv.

EG: Joo. Och yxhammare, är det lämpliga verktyg när man planerar mord?

KP: Ee, jo. Det är verkligen lämpligt. Där finns två delar som man kan använda.

OP: Men det visar ju sig faktiskt här, efter att vi redan hade börjat skriva det här, så dök det opp alla möjliga yxmord.

EG: Jaha?

OP: I, i… som skedde… Och det är förbluffande ofta med det som man skriver, att lite senare upplever man att det händer, och då tror folk att man har apat efter där. Men ofta är det faktiskt tvärtom..

EG: Hehe, attt mördaren tar efter era böcker?

OP: Jåå…

EG: Det är ruskiga framtids…

KP: Det är vi som får upp ögonen för sånt som händer!

EG: Nå, i varje fall. Här för sarfsalöbor och dom som känner till trakten är det här förstås väldigt trevlig läsning, eftersom man känner igen figurer här. Hur stor upplaga tar ni av dom här böckerna?

OP: Det är ju så att vi har gjort alla de här böckerna på så kallad print on demand som betyder att man trycker lite i gången. Vi är ekologiska på det viset - också. De blir inte och skräpar i… och dyker upp i reor längs med åren, utan vi tar något hundratal i gången. Och det har visat sig vara ett bra system, därför att alltid när man ger ut en ny så kommer det lite nya läsare som vill ha de gamla, och då kan man ta såna där små upplagor på nytt.

EG: Så de går i några hundra exemplar de här?

OP: Jo.

EG: Just så. Just så. Jaha, Kristina. Är följande intrig under arbete?

KP: Jo. Faktiskt. Jag var på en hundutställning i Stockholm, och på hundutställningar är det ofta så att man får vänta långa tider. Och så hade jag två unga flickor med mig. Jag vet inte om de är under eller över tjugo, men i alla fall, oron jäste i dom, och jag tänkte att nu måste vi sätta igång nånting. Och så gav jag dom ett förslag att dom ska göra en intrig för en deckare och så faktiskt, så koka vi ihop den sen där tillsammans.

EG: Och när kommer ett sådant verk ut?

KP: Det vet vi ingenting om ännu… det är ju alldeles - jag håller på nu och gör lite såna här… preciserar lite den här intrigens olika armar.

EG: Jaha, och nå Ove, din roll i sammanhanget?

OP: Nå jag… det där, jag tar det nog lugnt nu. Jag behöver göra något annat än mörda folk här emellan. Och det som jag skulle villa nu satsa på… krafter på… är att få din kusin, Kim Wahlroos, att dra ett nytt projekt med en fjärde del av den Sarvsalöboken…

EG: Sarfsalöboken! Just så.

OP: Han är nog tydligen intresserad av att hoppa in, skulle jag hoppas.

EG: Så det är inte bara fiktion, utan det är också fakta nu som ligger…

OP: Jovisst, jovisst. Och vi har ju material ganska mycket för en fjärde bok så att… och nu skulle jag nog villa koppla bort morden en stund… och få det här till stånd istället.

TN: Jasså, där fick vi en nyhet då. Inte bara en ny deckare att vänta på i Sarfsalö, i Simmingemiljön, utan också en fjärde, mer faktabetonad bok om Sarfsalö. Det var Erik Gestrin som hade hälsat på hos paret Kristina och Ove Paul och deras fem hundar som vi hörde där i bakgrunden, ivriga som de var, tydligen, att stifta närmare bekantskap med våran Erik.