Hbl 23.5.1996

Den finlandssvenska deckaren kunde finnas, men ges den en chans?

"Var finns den finlandssvenska deckaren?", frågade Björn Wallén på kultursidan i söndagens (12.5.) upplaga av Hbl. Frågan hade ursprungligen ställts på ett deckarseminarium i Karis, där också ett antal väl argumenterade orsaker till denna av många djupt kända brist hade angetts.

Vi ställde oss smma fråga, min hustru och jag, för över tio år sedan. Langarna och Trentrarna kom ut varje år, Bo Baldersson och Thomas Arvidsson inte lika ofta, men i varje fall, och Joensuu, lite Dysterqvist i vårt tycke, översattes till svenska och tog steget över TV-tröskeln, just på svenska visst? Men var fanns den finlandssvenska deckaren?

Winge och Bruun

Även om man kompletterar Walléns uppräkning med Wava Stürmer och några andra namn, är det uppenbart, att den finlandssvenska deckaren egentligen inte finns. Av exemplen är det bara Peter Winge som gjort mer än enstaka försök i genren samt så naturligtvis dagens banbrytare, Staffan Bruun. Det är kanske tveksamt om alla går med på att klassificera Bruuns böcker som deckare, men en blick på diskarna i bokhandeln visar, att det som idag rubriceras som deckare omfattar ungefär allt från agentkomplotter till invasioner från yttre rymden - men ofta saknar hyllorna deckargåtor i klassisk mening.

Den slutsatsen - att den finlandssvenska deckaren inte finns - kom vi alltså till, då i mitten av 80-talet. Så vi beslöt, i första hand med oss själva som målgrupp, skriva en deckare med intrigen förlagd i den finlandssvenska vardagen, sådan den upplevs av finlandssvenska medelsvennsons, med jobb i stan och sommarstuga i skärgården. Det tog några år. Vi hade mycket roligt, ändrade om en hel del, bl.a. namnet några gånger, skickade den till förlag i Finland och Sverige och fick vänliga, ibaln t.o.m. uppmuntrande refuseringar. "Kärva tider", "Vågar ej satsa på nya namn", "För lite spänning", hette det bl.a.

 

 

Efter det sålde vi boken inom loppet av ett halvt år, med anspråkslös marknadsföring i enkel duplicerad form, åt vänner och arbetskamrater i ett par hundra exemplar och skrev så en till som gick åt lika bra. Den tredje är så gott som färdig.

Felbedömning av förlagen?

Vi hävdar, att till alla de orsaker som - enligt referatet - togs upp på seminariet bör läggas förlagens medvetna eller omedvetna felbedömning av sin läsekrets, eller skall man säga potentiella läsekrets. Författarna på ovanrelaterade seminariumsnuddar vid saken när de berör det så.k. finrumstänkandet och bäst kommer det hela till synes i Johan Bargums och Thomas Wulffs anföranden: "Inställningen att litteratur är något 'fint' har inte bidragit till att göra den råa kriminallitteraturen rumsren" och "de finlandssvenska bygdernas småstäder och kyrkbyar är inte sannolika gömställen för gangstrar och brottssyndikat". Men, pudelns kärna är; är råheten ett nödvändigt attribut till kriminallitteraturen, det enda som gör den "rumsren" (= värd att satsa på?). Är det troligt att ptoblemen i berättelser om brott ska lösas med våld och inte t.ex. med hjärnan för att intressera just oss finlandssvenskar? Och är gangstrar och brottssyndikat det enda som ska stå till buds? Finn det, kort sagt, ingenting mellan finrummet och sopnedkastet?

Spänningen finns i det kända, inte i det okända

Har någon frågat läsarna? Vi har. Och vi tror, att i varje by, varje stad, i alla hem och på alla arbetsplatser finns dramatik och stoff till kriminalgåtor av prima inhemsk kvalitet. Varje sida i boken behöver inte drypa blod och beskriva skjutscener eller hur folk sparkas ihjäl. Av den respons vi fått av vår egen anspråkslösa läsekrets - som ändå representerar ett rätt brokigt sortiment finlandssvenska - och oskså finskspråkiga - personer, vet vi att det finns många, många som har det TV-inspirerade våldet upp i halsen och längtar efter vardagsbetingade deckargåtor, förankrade i en realistisk bakgrund, med lagom doser av spänning och humor och inte allt för mycket allvar. Någonting där vi känner igen oss själva och kan utropa, när vi läser det, att det där kunde hända oss! Det är där den verkliga spänningen finns. Därtill behövs kontinuitet i form av en återkommande hjälte eller antihjälte och andra personer som läsaren blir bekant med.

Receptet är trivialt, men duger annanstans i världen, så varför inte pröva det hos oss. Om inte annat, så för att sopa undan lite av det finlanssvenska ankdammet från bokhyllorna!

Ove och Kristina Paul