RAPPORT FRÅN TINAS OCH MAJS RESA TILL CRUFTS

 

Fredag 6.3.04 - Avfärd 14.05

Klo 11.35 Tina och jag med egen bil till Helsingfors-Vanda flygstation.

11.50 framme. En resväska blev hemma. Jag med bilen efter.

12.15 Christa Tolvanen ringer Tinas mobil från Sibbo kommuns veterinärstation. Christas underskrift hade blivit bort från något ställe på Majs certifikat och hon hoppades det inte skulle medföra krångel.

12.25 Man ringer från Finnair Cargo och undrar var Maj dröjer? Det framgår att Maj inte får gå som normalt resgods i lastrummet, utan när det är fråga om London måste man använda sig av flygfrakt. Denna upplysning gavs inte vid beställningen av biljetterna, inte ens när de löstes ut. Istället uppbars normalt pris för resgods i lastrummet i förskott. Som flygfraktobjekt borde Maj ha varit tillstädes två timmar före start, alltså 12.05.

12.30 Tina med bilen och Maj och buren till Finnair Cargos byggnad som finns på alldeles annat ställe än passagerarterminalen. Det tar över en timme att få saken ordnad och nervositeten stiger hos dem som väntar i passagerarterminalen (Kirsis, Liisas och jag). Det redan inbetalade priset för Maj krediteras när kommer tillbaka, eftersom Cargo debiterade sitt eget, ännu högre pris.

13.30 Jag tillbaka hemma.

13.45 ringer Tina för att fråga om jag har hennes boarding card. Det har jag inte. Det visar sig vid närmare eftersökning att det av någon anledning har hamnat med Majs papper. Vid det laget är Tina redan ordentligt nervös för planet är på väg om en stund.

Vid 19-tiden ringer Tina att hon nog är framme, men att Maj inte hittas någonstans. Ingen kan ge råd om var man skall söka, inte Finnairs personal, inte British Airways, inte informationsluckan och ingen från Heathrows personal, inte heller polisen. INGEN. Tina springer genom tunnlarna och söker. Faller till och med och skadar sig, men får förstahjälp, dock inget råd om var hon kunde söka efter Maj. Det Heathrow som visas i TV-serien Flygplatsen är mycket fjärran från verkligheten, som visserligen är dramatisk nog.

Vid 20-tiden ringer jag upp Tina. Ännu ingen vetskap om Majs öde. Jag ringer Finnair i Finland, också det en mardrömsaktig upplevelse en fredagskväll. Efter Väljleken (välj 1 om du, osv.) framgår att jag gärna får återkomma nästa dag när byrån åter är öppen. Efter en ny Väljlek på Finnairs dejournummer, där inget alternativ ens ligger nära det som skulle behövas, får jag till sist tag på en vänlig person som lovar ta reda på från Cargo vad som har hänt. Efter 17 minuter (á 1,60 euro) ges en adress där Maj borde hittas: Cargo Terminal, Building 582, Sundringham Road, handling agent Menzies. Man rekommenderade användning av taxi.

20.30 Jag ringer de nya uppgifterna åt Tina som under tiden fått nästan samma uppgifter plus ett bussnummmer. Hon upplyser dessutom att det hjulförsedda underredet till Majs bur inte kommit fram, liksom inte heller den lilla bur som hon lånat åt Kirsi för den valp som hon skulle hämta från England.

21.30 ny uppringning till Tina. Hon och Liisa sitter nu i taxi. Rätt plats har inte ännu hittats. De har redan en gång varit i den byggnad som Maj borde ha funnits i bakom väggen, men det var inte platsen för överlåtelse.

21.40 ringer jag till Nerolie i England som har hört någonting om situationen och som vill få Tinas telefonnummer. Hon föreslår att Tina och Liisa kommer till henne över natten, eftersom man inte mera kommer med tåg till Birmingham den kvällen.

22.30 ringer jag igen Tina. MAJ HAR NU HITTATS, men stämplar skall hämtas från andra hus långt ifrån varandra – tullen, karantänen mm. Före överlåtelsen.

24.00 nytt samtal. Maj finns äntligen i taxin, i Tinas famn. De är nästan framme hos Nerolie, men taxin hittar inte riktigt när inga gatuskyltar finns. Nu hittar han i alla fall.

 

Lördag 7.3.04

12.00 Tina ringer. Berättar att den lilla buren och den större burens kärra aldrig hittades på Heathrow.

14.00 I Helsingfors går jag på sin bästa ungdomsväns begravning.

20.00 Jag ringer Tina. Hon och Liisa är framme i Birmingham i Formula 1- hotellet. Hotellet är stängt, men de kom ändå lättare in än vid motsvarande tillfälle i Paris. Tinas handväska hade blivit hos Nerolie, men Nerolie skall ta den med sig till Crufts, Liisa lånade pengar till tåget.

 

Söndag 8.3.04

14.30 ringer jag upp Tina. Utställningen hade gått helt åt skogen för Maj. Arrangörerna hade tvärtemot uppgifterna på anmälningsblanketten antecknat Maj som hanne. De trodde dock på teorin att hon var tik när de såg henne och gick med på att hon skulle byta klass, vilket ledde till att hon blev sist i tur att bedömas i sin riktiga klass. Domaren hade inte efter bordsronden kastat ens en blick på henne. I Crufts görs inte heller skriftliga bedömningar, så någon uppfattning om domaren åsikt om henne, i den mån han hade någon uppfattning, fick man inte. Vi räknade ut att Maj på fredagen varit i sin bur 10 timmar i ett sträck och att hon tydligen inte fått vatten ens när hon kom fram, eftersom hon var klart dehydrerad. Jag rapporterade åt Tina att alla hemma nog mådde bra. Hade varit ute med alla hundarna, men mormor Dessi hade nöjt sig med ett halvt varv.

19.30 hundarnas kvällsmål. Dessi äter inte. Hon har på senaste tiden lämnat dygnets andra mål oätet. På morgonen åt hon normalt.

20.00 Går i bastu. Av hundarna kommer endast Eva ivrigt med.

21. Kvällste och TV.

22.30 sängdags. i sovrummet ligger Dessi slappt på golvet med benen utsträckta åt sidorna. Hon andas med ögonen öppna, men känns skrämmande kall. Uppvärmning i sängen hjälper inte. Uppringning till smådjursklinikens dejournummer med sedvanligt melodiradioresultat och utan att få tag i någon. Beställning av taxi och iväg med Dessi i en filt. Dessi dör på färden i husses famn. På smådjurskliniken konstateras hon död, till en början utan säker diagnos.

23.00 ett sorgset telefonsamtal till matte från smådjurskliniken och vi kommer överens om att Dessi får bli kvar för obduktion. Jag avtalar med personalen att Dessi får bli där inlindad i filten och att filten kan hämtas senare.

 

Måndag 9.3.2004

Avfärd från Birmingham med tåg. Stationspersonalen upplyser Tina om att hon inte behöver åka ända till London, utan kan stiga av tidigare och fortsätta med buss till Heathrow. På stället där man borde stiga av stannar tåget nog, men dörrarna förblir stängda och ingen släpps ut, så det är bara att fortsätta till London Euston. Emellertid uppräcker tågpersonalen att ett fel begåtts och befordrar på eget initiativ och i första klass dem som velat stiga av tillbaks till den station där detta borde ha skett. Men där vägrar busschauffören att ta in hundburen i bussen, hunden får nog komma. Tina föreslår att buren fälls ihop och sätts i bagageutrymmet. Något sådant finns inte i bussen. Men i taxi finns. Fastän avfärden från Birmingham skedde i god tid, innebär tågäventyret mindre tid att ta reda på det bortkomna resgodset framme i Heathrow. Den lilla buren kommer ändå till rätta så forslandet av Kirsis valp är tryggat. I den här riktningen är dessutom transportsättet för hundarna som resgods i lastrummet och inte som flygfrakt!

Klo 21 med bil till Helsingfors -Vanda. Jamppe, Konsta och Anu är redan där och väntar på Kirsi.

Planet är 20 minuter försenat, men landar 21.25.

21.35. Kirsi ringer att de är på väg, bara Tina hämtat sin ryggsäck som blivit i kabinen…

21.45. Sällskapet anländer i sällskap med hundarna. Också valpen hade - tvärtemot vad som utlovats - hamnat i lastrummet. Den lilla boxen hade ju lyckligtvis ändå hittas på Heathrow, men vagnsunderredet kom aldrig till rätta.

21.55. Parkeringsbommen lyfter sig inte trots alla betalningsförsök. Men genom att dra ut biljetten med våld får vi bommen att lyfta.

22.10. Tillbaka hemma.

 

Tisdag 10.3.2004

Med posten kommer ett brev som svämmar över av reklam för olika hundprodukter tillgängliga på Crufts…

I slutet av mars anländer Dessis obduktionsprotokoll. Dessi dog av en inre blödning, som uppstått till följd av cancer i mjälten. Filten och halsbandet mistes samtidigt med Dessi, någon hade övertagit dem på smådjurskliniken.

Efter 5 april kan man begära ersättning av Finnair för den borttappade vagnen. Också andra saker som vore värda ersättning kommer i tankarna.

Annars gick allting bra. Det väntade problemet med Christas uteblivna namnteckning blev aldrig något problem. Två veckor efter Crufts har Maj hämtat sig så pass, att hon blir BIR på internationella hundutställningen i Tammerfors, och på sommaren blir framgången i Oslo där Maj blir Best in Show av 45 manchesterterriers och med engelsk domare plåster på såren för motgångarna i Crufts. Men upplevelsen lämnar ärr för livet i själen hos Majs och Dessis matte och husse. Tina har lovat sig själv att aldrig mera ta en hund med till England per flyg.

Ove