BILDUPPLEVELSER PÅ KANARIEÖARNA 1991-98, DEL I

(Bilderna koordineras så småningom, när jag har lagt in alla)

Som yngre hade jag en favoritfördom: Kanarieöarna, liksom andra badorter, var en otänkbar plats att tillbringa sin semester på. Även om man skulle ha haft råd, vilket man inte hade, var det ingen mening med att åka till ett ställe där folk låg som packade sardiner och gjorde ingenting i stekande sol.Vi har nu varit sju gånger på Kanarieöarna, en gång på Fuerteventura och sex gånger på Gran Canaria. Orsakerna är i första hand två. Där är tryggt, inte krig och terror och vädret är i högsta grad behagligt. Åtminstone i Playa del Inglés är vädret så gott som alltid milt och inte stekande, luften lätt och inte tryckande och stränderna tillräckligt tilltagna för att man kan välja om man vill leka sardin eller eremit.

Vad dominerar bland minnesbilderna, upplevelserna? Är det människorna eller naturen? Kanske maten, katterna? Solen. En sak är i varje fall färgerna, kanarieblått och kanariegrönt, intensiva färger som lyser på tavlorna och korten från den delen av välden och som inte är så konstlade som man kanske tror. De är verkliga.

Men också andra färgtoner förekommer, och vädret är inte alltid strålande sol.

Åskmolnen ovan bergen är lika hotande som hemma i skären och sandstormen kan ge en färg som på ett kort från seklets början. Men till Playa del Inglés har åskan aldrig nått när vi har varit där och sanden syns liksom bättre på avstånd. Men man märker den nog, i synnerhet i efterhand, när allt man har är inpyrt med fint sandstoff.

På kanariestränderna vandrar en aldrig sinande ström av mänskor, gamla som unga. Och naturligtvis rider surfarna på Atlantens vågor. Vågor som slår och ändå lockar.

Från playan leder strandpromenaden förbi blomsterbemängda hotell- och villabyggnader, för det mesta i två eller tre plan. Tornhusen och de höga hotellen finns vanligen en bit längre upp.Strandpromenaden följer en flera kilometer lång mur och slussar folket genom trappor av olika natur och ålder.

För en fotograf tar motiven vid muren och dess bänkar och balustrader aldrig slut. För där vistas man...pratar...solar... joggar... jagar lik? och för kommers av olika slag.

Kommersialismen ja, visst florerar den: Fastighetsjobbare och månglare av alla de slag. Gatukonstnärerna gör sitt i utbyte för en slant...

liksom sandkonstnärerna med sina otroliga skapelser.

Men, åtminstone på Playa del Inglés har massturismen behagliga former och låt oss inte vara skenheliga. Utan den skulle vi inte kunna vara med!

Två öar HEM