Finlands manchesterterriers träffas på Nystus (publicerad i Östra Nyland 29.6.1995)
Lördagen 1.7.1995 arrangerar Finlands manchesterterriers r.f. sin årliga sommarträff hos Kristina och Ove Paul på Nystus i Horslök. Gläfset och skällandet kan då vara ljudligare än vanligt och värdparet ber om överseende och försiktighet då man färdas med bil på malmen ovanför Nystus, ifall någon av gästerna skulle sticka sin väg.

Så stod det i juni månads Sarfsalö Info. Värdparet preciserar, att de med rymmare närmast avser fyrfota gäster.

Idag (1995) finns uppskattningsvis 80 manchesterterriers I Finland, men Kristina och Ove hade veterligen den första - i modern tid - Olga, som inköptes 1978 från Gävle i Sverige (Kennel Farmaren). Det är skäl att göra den tidsreservation, för manchesterterriern är i all sin okändhet en gammal ras och få vet, att den betydligt mera kända doberman-pinchern är en korsning av vissa tyska raser och manchesterterriern. Därför är det också mycket vanligt att manchesterterriern av icke initierade tas för en dobermanvalp, vars svans lämnats okuperad.

Manchesterterriern eller Black and Tan som den ursprungligen kallades är som sagt av gammalt ursprung. Det påstås att under tolfte dynastin i Egypten, för 3000-4000 år sedan, hade kungen en favorithund som till byggnad och färg starkt liknade den tidiga typen av manchesterterrier. I litteraturen nämns rasen första gången på 1400-talet. Till en början var den mycket robust och oädel. Den var en utpräglad nytohund, jaktterrier, som användes i rävjakt tillsammans med foxterrierna som den också liknade i typ. Avelsurvalet var osentimentalt; de exemplar som inte var skarpa nog att försvara sig blev ihjälbitna av de andra rävhundarna. En annan aktivitet var råttkamperna. Man såg vilken hund som bet ihjäl flest råttor på kortaste tid , ett populärt nöje i synnerhet i trakten kring Manchester där rasen i första hand utvecklat sig. I slutet på 1800-talet hörde rasen till de populäraste på utställningarna. När engelska kennelklubben 1898 förbjöd kupering av öronen - kuperingen hade varit både praktisk och viktig för förhindarnde av råttbett - blev det ett slag som rasen aldrig riktigt repat sig från. Rasen förlorade sin stil. De många nya raserna - bl.a. dobermanen - mellan första och andra världskriget medförde att intresset för rasen nästan dog ut. När kriget var slut kände man i England endast ett tiotal rasrena exemplar.

Men anhängarna förhindrade totalt utdöende och i USA hade en något avvikande typ - korsad med vinthund - utvecklats separat. I Sverige har rasen funnits med varierande framgång och omfattning sedan slutet av 1800-talet. 1902 fanns 26 Black and Tan i SKK:s stambok, men under första världskriget försvann rasen nästan helt och hållet också i Sverige. År 1932 kom den tillbaka genom import från England och rasen blomstrade till under 30-talet för att åter falla i glömska på 40- och 50-talen. I slutet av 60-talet skedde en come back, men idag kan man säga att den svenska stammen åter har fallit något tillbaka. Den finska stammen åter har byggts upp genom import från England - delvis via Sverige - och trots problem i form av karantänsbestämmelser som förhindrat deltagande i utställningar mellan England och Finland - har den finska stammen av gästande engelska domare ansetts hålla en mycket hög standard. På Nystu kommer man sålunda att se hundar som gjort väl ifrån sig också internationellt.

Till slut några ord om manchesterterriern utseende och karaktär. En doberman i miniatyr beskriver faktiskt utseendet mycket bra. Den är liten och elegant, men trots sin litenhet hundrapocentigt hund. Termen Black and Tan beskriver åter färgen väl: Glänsande kolsvart med djupt brunröda (roströda) tecken. Håret i pälsen är kort, slätt, glansigt och tättsittande. Pälsen är mycket lättskött. Ett svep med wettexen efter gyttjebadet och saken är klar. Till sättet är manchestern livlig och lekfull; mot husbondefolket tillgiven och kelig, men mot främlingar något reserverad, för stolt att mutas till vänskap. Hundböckerna säger att den är lättdresserad, men det beror nog på dressören. Ett träffande omdöme är att man inte kommenderar en manchesterterrier, man vädjar till dess förstånd. Den är sportig, otroligt snabb och mycket vaksam med blixtsnabb reaktionsförmåga, en bra vakthund. Där dobermanen på sista tiden pacifiserats, har manchestern behållit sin omutlighet, sitt starka självförtroende och den för alla terriers typiska envisheten. Jaktintresset finns kvar, den tackar inte nej till en jakt på kanin eller råttor. Storleken passa våra bostadsförhållanden och som sällskapshund är den behaglig även så, att den inte "luktar hund" och inte hör till de svåraste sorterna för allergiker.

Manchestern är en frisk och sund hund. Olga levde till en ålder av 14 år och dog egentligen ej av ålder utan i sviterna efter en idrottsskada. En seg gumma var hon, för ettårspenséerna på hennes grav blommade två somrar.

Ove Paul

Kennelsidan

Hem