ÅKE, LEIF OCH BANKKUPPEN.  
 

Triangelförlaget.

Triangelhäftet No: 3.

 
 

 
 

Av L-E-Floman.

 
  Kap. 1. I baren.

De oskiljaktiga vännerna och kamraterna Åke Gren och Leif Gustavsson var på hemväg en lördagseftermiddag efter en lång och tråkig skoldag.

Svenskläraren, deras klassföreståndare hade hållit en lång "Propaganda" om ordningen före, under och efter timmen. Klassen hade slött lyssnat på raden av anmärkningar, och när timmen var slut var ingen av eleverna klokare än förut.

"Du", sade Åke "om vi skulle gå in på Valios bar och äta en glass".

"Nåja" svarade Leif "låt gå".

Pojkarna gick in.

Baren var tom. Endast två män satt vid ett litet hörnbord och talade lågt med varandra. När pojkarna gick förbi deras bord hörde Leif att den ena mannen sade: "Alltså klockan 10 I kväll. Och vi delar bytet jämnt."

Sedan reste mannen sig och gick ut. Den andre mannen satt kvar och blossade på en cigarett. Det syntes på honom att hans tankar var långt borta. Snart reste han sig också och gick ut. Pojkarna slog sig ner vid ett bord, och började äta den goda glassen.

"Hörde du" sade Leif till Åke "hörde du vad den där ena mannen sade?" "Ja" svarade Åke, "jag undrar vad det är frågan om, för att det är något skumt, de är jag säker på!" "Ja, men nu kan vi ingenting göra" sade Leif "om någonting händer så kan vi ju I alla fall identifiera dedär skumma typerna. Men Helsingfors är stort, och vi är så små." Åke skrattade: "Ja, du har nog rätt."

Kap. 2. På spåret.

Leif var hemma. Han försökte läsa en bok, men han kunde inte koncentrera sig på den. Hans tankar snurrade fortfarande omkring männen I baren. Leif kastade en blick på klockan. Den var halv 10. Han reste sig upp från stolen och gick fram till telefonen. Han slog Åkes nummer………. "Kom alltså till hörnet vid mjölkbutiken" avslutade Leif sitt samtal med Åke. Leif lade på luren. Sedan gick han och satte på sig ytterkläderna, öppnade dörren, sprang ner för trapporna och ut på gatan. Snart var han framme vid deras mötesplats. Där stod redan Åke och väntade på honom.

"Vad har du i kikarn nu?" frågade Åke.

"Mja", sade Leif "jag kan ju ingenting säga, men jag tycker att om de där skumma typrna var just på den här baren, borde platsen för deras "kupp" vara här någonstans i närheten".

"Ja" svarade Åke, "det kan nn …. sch.. Åke avbröt sig själv. Han ryckte Leif i armen. "Titta där går den ena av de där typerna" viskade han till Leif. "Vi följer efter honom" viskade Leif tillbaka.

Kap. 3. Bankkuppen.

Pojkarna började skuggningen.

Mannen gick ganska snabbt, och han hade rockkragen uppfällde över öronen. Men med ens stannade mannen. Pojkarna såg sig omkring. De kände igen platsen. Mannen hader stannat framför en bank. Mannen lät höra en vissling. Snart kom hans kamrat fram ur mörkret. De båda männen förde ett viskande samtal. Sedan försvann de ljudlöst in genom en portgång. Pojkarna följde efter. De såg hur männen tog sig in genom ett fönster på bankens baksida.

Då sade Leif: "Vakta du här, så springer jag efter polisen."

"Bra" svarade kamraten.

"Hej då, och lycka till" sade Leif. Sedan satte han iväg.

Kap. 4. Polisen blandas in.

Leif sprang och sprang. "Måtte jag bara hinna" tänkte han. "Nu är det bara några gator kvar".

Leif vände om det sista hörnet och rusade in på polisstationen. Där satt tre konstaplar. När Leif kom inrusande såg de upp. Leif förklarade så gott han kunde hur saken låg till. Och då blev det fart på poliserna. Det kom ännu tre stycken ur ett annat rum, och snart stuvades Leif och poliserna in i en polisbil som genast satte sig i gång. Bilen hade hög fart. "Det här blir spännande" tänkte Leif.

Bilen svängde om några gathörn och stannade ljudlöst ett litet stycke från banken för att inte väcka uppseende, och framförallt för att inte varna bovarna.

Chauffören i polisbilen lämnades kvar, men alla de andra poliserna hoppade ur. Två stycken sattes på vakt vid framsidan och de tre återstående med Leif gick tillgården för att avskära reträtten därifrån.

Leif visslade på Åke. Inget svar. Han visslade igen. Fortfarande inget svar. Åke var försvunne.

Kap. 5. Upptäckten i banken.

Poliserna tog sig försiktigt in genom samma fönster som bovarna. Leif kom efter. De stod nu i ett litet rum. En av poliserna tände sin ficklampa. De såg en dörr i andra ändan av rummet. Poliserna öppnade den försiktigt. De kom in i ett likande rum. Då hörde de något som rörde sig. Polisen riktade ficklampan mot ljudet. På golvet låg en bunden man. Han hade munkavel. Snabbt löste poliserna hans rep, och tog bort munkaveln. Mannen som var nattvakt berättade att han med ens blev gripen bakifrån och bunden av två män, vars ansikten han inte kunde se emedan det var så mörkt. Männen hade gått in I banken och snart kommit ut igen. Sedan hade de försvunnit utan att taga den ringaste notis om honom.

"Alltså kom vi försent" sade Leif till poliserna. "Ja, tyvärr" svarade en polis.

Nattvakten fortsatte sin rond och poliserna gick ut på gården.

"Var kan Åke vara" undrade Leif. "Men jag kan ingenting göra".

Poliserna återvände till bilen som körde bort med dem. Leif började gå hemåt i dystra tankar. "Jag måste gå hem till Åke och berätta hur saken ligger till" tänkte han.

Kap. 6. Vad som hände Åke.

När Leif försvunnit i portgången såg Åke sig omkring på gården efter ett bra gömställe. Då fick han syn på en vattentunna vid väggen. "Där kan jag gömma mig" tänkte han. Han gick fram till tunnan. Då kände Åke förskräckt hur någon tog i hans ben. Åke tittade ner. Han gav till ett skratt. Det var bara en grå katt som strök sig mot Åkes ben. Åke satte sig bakom tunnan. Då hörde han hur det knarrade i fönstret där bovarna gått in. Han kastade en försiktig blick mot fönstret ifråga. Han såg hur bovarna kom ut, bärande på ett paket. Åke blev förskräckt. "Hur skulle polisen hinna hit? Leif hade väl knappast hunnit fram ännu" tänkte han. "Men det enda jag kan göra nuär att försöka följa efter dem".

Tänkt och gjort.

När bovarna försvann i portgången lämnade Åke sitt gömställe och började försiktigt skuggningen.

Bankrånarna gick i rask takt framåt gatorna utan att se sig om. Åke höll sig på behörigt avstånd från dem, men så att han inte tappade dem ur sikte. Nu svängde de om ett gathörn igen. Åke halvsprang för att bovarna inte skulle hinna försvinna. Åke vände om hörnet. Framför honom stod den ena av bovarna. Mera hann Åke inte se, en bildäcksbit hamnade på hans huvud med stor kraft, och han slutade att vidare intresseras sig för omgivningen.

"Vad skall vi göra med honom?" frågade den ena bankrånaren. "Låt honom ligga, knappast hittar någon honom den här tiden" svarade den andra. Sedan avlägsnade de sig.

_______

När Åke vaknade till medvetande värkte hans huvud. Han reste sig upp. Då komhan ihåg alltsammans. Bankrånarna, hur han skuggat dem, och hur han sist och slkutligen gick i en fälla.

"Vilken dumbom jag var" tänkte han "men nu kan jag ju ingenting göra så det är väl bäst att jag börjar söka mig hemåt. Tur att det är söndag i morgon så att jag får sova". Han kastade en blick på sin klocka. Den var halv 11.

Han började gå hemåt.

_______

När han kom fram till sitt hus såg han en välkänd figur komma emot honom. Det var Leif. Han höll på att sätta sig mitt på gatan när han såg Åke. När han hämtat sig från den värsta förvåningen, blev det plötsligt liv i honom: "Va-va- var har du varit?"

Åke berättade alltsammans. "Jag var verkligen ett nöt när jag gick så lätt I fällan. Avslutade Åke sin berättelse.

"Ja är möjliga och ofta mycket löjliga" rabblade Leif. "Men"; fortsatte han "nu är det väl bäst att du går hem till ditt, och att jag går hem till mitt, och att vi möts i morgon på vår mötesplats klockan 10 på morgonen.

"Ja ers majestät" svarade Åke. Sedan skildes vännerna.

Kap. 7. Leif gör detektivarbete.

När Leif kom hem tog han fram en karta över Helsingfors. Han studerade den noga i en kvart timme. Sedan tog han fram ett papper och skrev:

Slutsatser av mina undersökningar angående bankrånarna.

Karta visande de olika ställena

  1. Vägen som dena boven gick till banken = vvvvvvvvvvv
  2. Åke skuggade båda denna väg = ooooooooo
  3. Åke blev överfallen här = x
  4. Båda vägarna leder mot hamnen.
  5. Av bovarnas klädsel att döma är de dagdrivare.
  6. Om de är dagdrivare torde de sova och bo bland brädstaplarna.

När det var färdigt kände Leif sig nöjd.

Kap. 8. Planer smidas.

Leif vaknade. Han gäspade och tittade på klockan. Den var 9. Han steg upp och klädde på sig. Sedan gick han än en gång igenom sina slutsatser.

______

"Hej Åke", ropade Leif åt vännen "hur har du sovit?".

"Bra bara" svarade Åke, "än du då?"

"Tack, det samma."

Pojkarna möttes på sin mötesplats, hörnet vid mjölkbutiken.

"Vet du", sade Leif. "Jag tror att jag har upptäckt något".

"Vad då?"

"Titta här" sade Leif och tog fram pappret med anteckningarna som ha gjort föregående kväll, "tror du inte att det stämmer".

"Ja men det är ju genialt" sade Åke. "Inte skulle jag eller Sherlock Holmes ha hittat på en sådär fin lösning".

"Du tänkte väl säga" avbröt honom Leif "du tänkte väl säga att du och Sherlock Holmes hittat på en ännu finare lösning."

Åke skrattade.

"Men för att återgå till saken" fortsatte Leif "så tycker jag att vi borde företa undersökningar bland brädstaplarna. Men vi skall göra det försiktigt. Jag föreslår att vi skils åt. Du kan gå övre vägen så går jag nedre. Vi går noga igenom brädstaplarna och se framförallt efter tecken på någon bott någonstans. Lycka till".

"Hej" sade Åke och pojkarna gick åt varsitt håll.

Kap. 9. Den svarta lådan.

Leif smög sig försiktigt fram mot brädstaplarna. Det skulle inte bli lätt att hitta något I denna labyrint.

När han kom fram till den första stapeln tog han en överblick av vad han skulle göra. Det var åtminstone 10 stycken brädstaplar han måste gå igenom. Men det var bara att börja om man ville ha fast bankrånarna. Leif gick runt den första, och skrämde nöstan vettet ur några stora feta råttor som hastigt försvann under bräderna. Leif fortsatte sina undersökningar. På ett ställe satt en full gubbe och skrålade, men när Leif kom förbi slutade han att sjunga och stirrade fånigt på honom. Men sedan log han ett oinbjudande leende och vinkade åt honom. Leif låtsades inte om den onyktra gubben utan fortsatte lugnt. Han hittade ingenting särskilt på en lång stund. Men plötsligt fick han syn på en svart plåtlåda mellan två brädstaplar. Han böjde sig ner för att öppna den. Dunk! Samma bildäcksbit som föregående kväll skickat Åke till drömmarnas värld landade nu på Leifs huvud. Han sjönk ihop utan att ge ett ljud ifrån sig.

"Vad skall vi göra med honom" frågade den ene mannen.

"Kasta honom i vattnet, så blir vi av med honom" svarade den andre mannen som tydligen var "Ledaren".

Sedan tog mannen som slagit Leif i huvudet med bildäcksbiten och lyfte upp honom, bar honom fram till stranden och slängde honom i.

Kap. 10. Det söndriga pappret.

Åke såg hur Leif försvann om gathörnet. Han började själv gå framåt gatan. När han närmade sig brädstaplarna blev han försiktigare. Han gick nedböjd och smög sig mera än gick. Det var inte gott om banrånarna fick syn på honom, för de kände ju igen honom. Men det var den tidens sorg.

Nu hade Åke nått brädstaplarna och började sina undersökningar. Han hittade bara en kastrull som var full med hål och en gammal stövel. Dyster till sinnes fortsatte han sökandet. Då såg han en liten söndrig pappersbit som låg på marken. Han tog upp den. På den stod några osammanhängande ord.

Åke studerade den noga.

Såhär såg pappret ut:

Vad kunde det betyda?

Åke funderade en lång stund. "Man borde ha den andra delen", tänkte han.

Åke såg sig omkring på marken. Några meter ifrån honom låg något vitt. Åke sprang fram och tog opp det. Det var också ett trasigt papper. Åke försökte sätta ihop de båda pappren. Det gick.

Nu visste han allt utom tiden. Det var en 1:a och en siffra som antingen var en 2:a eller en 9:a. "Ja det var väl bara att söka upp Leif", tänkte Åke, "han kommer väl till hörnet vid mjölkbutiken när han är färdig med sina undersökningar".

Åke började gå in mot staden. Snart var han framme vid hörnet vid mjölkbutiken. Där ställde han sig för att vänta på Leif.

______

När en halv timme gått utan att Leif hade kommit, började Åke bli orolig.

"Tänk om något hänt honom" tänkte han utan att ana hur rätt han hade.

Men när ytterligare en kvart timme hade gått utan att Leif synats till blev Åke på allvar orolig. I samma ögonblick hörde han springande steg och såg de båda bankrånarna komma emot sig. Den ena bar på en svart plåtlåda.

"Ta fast honom!" ropade den ena bankrånaren.

Då såg Åke en välkänd figur slinka genom en dörr bakom banditerna. Det var Leif.

Kap. 11. Leif får en simtur.

När Leif böjde sig ner mot den svarta plåtlådan hörde han hur något susade i luften ovanför hans huvud. Han sänkte huvudet med en nick så att bildäcksbiten när den träffade honom inte alls sövde honom utan bara lätt slog till honom. Sedan var Leif endast tyst och slapp. Han blev nog ganska förskräckt när han hörde att han skulle bli kastad i vattnet, men det enda han kunde göra var ju att låta sig bli kastad bara, om inte hans spelade medvetslödhet skulle bli avslöjad. När han blev kastad ikastad simmade han under vattnet så långt som möjligt. Sedan klev han upp på stranden och gömde sig bland brädstaplarna.

En lång stund såg han hur bankrånarna sysslade med någonting. De stod nedböjda och räknade tydligen pengar. Men snart slutade de med det. Den ena mannen tycktes förklara någonting åt den andre. Sedan reste männen sig och började gå mot Leifs gömställe. Han kröp kviskt bakåt och försvann ur synhåll för banditerna.

Snart kröp Leif fram ur gömstället. Sannerligen, hade inte bankrånarna försvunnit utom synhåll för honom också. Leif kikade försiktigt runt hörnet på brädstapeln. Jo, där gick de.

"Det är väl bara att följa dem" tänkte han.

Tänkt och gjort.

Han började att på behörigt avstånd skugga dem. Bankrånarna tycktes inte alls vara försiktiga. De såg sig inte om och pratade ivrigt med varandra. När Leif skymtade baren, och såg Åke visste han precis vad han skulle göra. Han smet in genom närmaste port, genom porten in I huset och ut på gården. Därifrån tog han sig ut på en annan gata.

Snart hittade han en telefonkiosk. Han steg in, lyfte luren och slog ett nummer….

Kap. 12. Slutjakten.

När bankrånarna kom emot Åke tänkte han endast på ett enda ord: "springa!" Och att springa hårt".

Och han sprang. Han sprang så fort han kunde och vågade inte se sig om. Han rundade ett gathörn och rusade mot en portgång. Nu fårst vågade han se sig om. Bankrånarna hade ännu inte hunnit fast honom. Han rusade in på gården och där mötte han Leif som tigande räckte honom ena ändan av ett bykrep.

----------

Härifrån framåt är texten med Lars-Einars tillstånd författad av den andra bolagsmannen i Triangelförlaget, Ove Paul, ett drygt halvsekel senare …………..

De såg med tyst samförstånd på varandra och Åke nickade sakta tillbaka mot portgången. Deras förföljare syntes inte, men hördes. Den ena ropade "Han sprang där in" och ljudet av springande steg närmade sig snabbt.

Leif och Åke ställde sig på var sin sida om portgången med repet liggande mellan sig på gården. Det hade samma färg som den gråbruna marken och syntes knappast.alls. Leif signalerade åt Åke och just som de bägge männen sida vid sida dök upp i portgångsöppningen spände pojkarna upp repet i brösthöjd. Bankrånarna frustade till av förvåning när nånting hårt tog emot och hejdade dem och i samma stund slöt de bägge pojkarna upp bakom dem med repändorna i ett fast grepp. I ett huj hade de tvinnat ändorna runt bovarna som blev paketerade som stora lindebarn, rygg mot rygg.

Allt hade skett så fort att de två karlarna inte haft en chans att göra motstånd.

- Vad ska vi göra med dem? frågade Åke.

- Kasta dom i vattnet, så blir vi av med dem, sa Leif.

Åke skrattade. - Det var visst det dom tänkte göra med dig också, eller hur? Ska vi bara rulla dit dem, eller hur tänkte du vi skulle göra.

Den ena av skurkarna började jämra sig.

- Hör ni grabbar, sa den andra, den som var Ledaren. Nu ska ni inte förhasta er. Om ni släpper oss lösa, kunde ni göra en god affär. Ni skulle få åtminstone 100 mark var.

Leif fnyste. - Hundra mark var?! Ni måste ju ha fått tag i många tusen på banken.

- Tietusen, hördes en barsk röst i portgången och två uniformsklädda poliser med en schäferhund i band skymtade fram. De nickade igenkännande åt Leif. - Ni har gjort ett gott jobb, pojkar. Fint, att du tänkte på att ringa oss, Leif. Jag misstänker banken kan ersätta er bättre än de här gubbarna är villiga.

Den ena polisen ställde sig bredbent framför det inlindade paketet, som till färgen påminde om en kåldolme. - Nej men är det inte Arska och Klaude? När har ni kommit tillbaka till den här trakten? Det var faktisk nån på stationen som tyckte att han hade sett två tvåbenta stora råttor här vid brädstaplarna. Är det här ni bor nu? Var det inte bättre husrum på Sörnäs? Gratis och allt.

- Gratis är det ju här också, sa polisen med schäfern. Och nu ska vi ge er alldeles gratis skjuts till ett ännu finare ställe. Det har galler i fönstren, så ingen kan göra er illa och vatten och bröd ska ni få på köpet. Ni kan komma med i bilen, pojkar så får vi göra upp på polisstationen. Vi vill veta hur ni kom på var ni skulle börja söka de här herrarna.

- De hade pengarna i en plåtlåda, sa Leif, men sen vet jag inte vart de har satt dem.

- Nå, det ska vi nog klämma ur dem. Eller vad tror du, Rex?

Hunden viftade på svansen åt sin husse och ställde sig sedan framför skurkarna och morrade.

- Och oss bägge har de klobbat och Leif försökte de dränka, upplyste Åke.

Den som jämrat sig en stund tidigare, kved sakta och sa bedjande. - Ta bort det där odjuret och lös lite på banden. Jag har pengarna innanför kläderna. Arska också. Och det var Arska som ville att vi skulle kasta den där pojken i sjön. Jag var nog egentligen emot det.

- Tig, sa Arska. Din eländiga tjallare. Och er pojkar, ska jag nog…

- Du ska ingenting på ett bra tag, sa den polis som kände Arska och Klaude från tidigare. Bankrån, misshandel och mordförsök. Det finns nog ingen risk att du syns i de här trakterna innan de här pojkarna är så stora att de sveper golvet med såna som ni. Eller vad tror ni själva, gossar? Kom, så sticker vi iväg.

Han föste de bägge männen framför sig efter att de löst upp bykrepet och istället satt handbojor på dem.

Majan (polisbilen) väntade på gatan utanför och pojkarna fick sätta sig i framsätet bredvid den polis som körde. Den andra polisen gick bak i bilen tillsammans med skurkarna.

Leif och Åke såg nöjt på varandra. Det här skulle bli nånting att berätta om i skolan.

När de rundade in mot polisstationen såg de genom bilfönstret en av sina klasskamrater, Mona, som gapade efter dem.

- Nåja Åke, konstaterade Leif torrt. - Vi behöver nog inte själva berätta någonting. Redan ikväll vet alla våra klasskamrater att vi är haffade av polisen.

 

 

Vänd er till dessa bolag.

Lars-Einar Flomans tryckeri: Pappersbladet)

Redaktion och tryckeri: Solnavägen 35.

Huvudredaktör: Lars-Einar Floman

Öppet: 17-19

 

Triangel-Förlaget. (Böcker) Tryckeri: Solnavägen 35 och M.Allén 10B

Öppet: endast för behöriga.

 

OVE-LARSKOS vadsomhelst verkstad

Uppfinner, bygger, reparerar. Kontor och verkstad: Solnavägen 35 och M.Allén 10B.

Öppet: 18-19

 

Detektivbyrån "Special". Detektiver: Ove Paul och L-E-F. Specialitet: skuggning. Öppet: 19-20.

OVES-FILMI. Förevisningar då och då.

AB

OVE F Kontor och biosalong: M.allén 10B

OBS! Biljetter får hos L-E-Floman

Solnavägen 35. Kl: 18-19.

 

RADIO AB. Föreståndarinna: Görel Paul, M.allén 10B.

Öppet: 19-21

 

Köp vår katalog.

Hos Lars-Einar Floman. Solnavägen 35.

 

Lars-Einars Bok m.m. handel

Mikro

Solnavägen 35. Kataloger, Broschyrer o.s.v. triangel

 

 

Ett gott beslut!

 

Läs

OVE PAULS

Triangel-häften!

Spännande äventyr

Med prima grabbar: Erik och Bengt.

Erik, Bengt och den gröna masken.

Fart! SPÄNNING!