DUBBELMORDET PÅ NYBONDAS
Carl-Gustaf vandrar först uppför sluttningen på Nybondas marker bakom Juars, följd av Zarah, Sigurd och oss andra. Där, uppe på berget mellan träd och mossiga kummel, ligger Stenen som Ture och, nu sist, Gun talat om. Den har en jämn och flat sida snett uppåt, som framsidan på en gravsten.

Vi ryser sakta inför den dystra skriften, inristad med rediga, men av ålder och erosion slitna bokstäver. Lite lav behöver skrapas bort och om man fuktar inskriptionen med vatten, framträder den bättre:

HÄR HAR EN SVEN OCH EN MÖ MÖRDAT HVARANDRA

Vad har förmått ett ungt par till denna desperata handling? Och hur har de utfört den, då för hundra eller tvåhundra år sedan? Samtidiga pistolskott? Kniv? – nej knappast! Giftiga örter? Men mördat varandra. Är det inte snarare fråga om gemensamt självmord. Eller kan det hela bara vara ett skämt. Nej, så grovt skämtade man inte på den tiden. Och allt besvär med inristningen? Den kan de ju inte ha gjort själva, åtminstone inte efetråt.

Förgäves letar vi efter ett årtal eller namn som skulle ge mera ledtrådar till gåtan. Carl-Gustaf berättar att han visats stenen av sin farfar som var född 1864, men att inte heller han hade känt till någon bakgrund till det mörka budskapet, ingen sägen hade förtäljts.

Jag tar upp frågan samma dag på redaktionskommitténs möte. Vår historiskt bevandrade ordförande föreslår en annan lösning på gåtan, med ursprung i 1700-talets Frankrike, där det var vanligt att unga par sade sig uppnå döden (La petite mort) i ett annat sammanhang. När det gäller just stenen på Nybondas kanske sambandet klarnar ytterligare om man tänker på den speciella innebörden i orden "sven" och "mö" och vad man i det sammanhanget brukar mista.

Sett i det ljuset kanske budskapet ovan endast förmedlar till omvärlden att en pojke och en flicka den kvällen eller natten för evigt berövat varandra det skede av livet då de ännu var sven respektive mö. Och även om epitetet "mördat" är väl starkt, får hela saken ett annat, rentav romatiskt skimmer, låt vara att handlingen, beroende på parets ålder, gällande lag och andra omständigheter, kan ha varit nog så fördömlig, kanske t.o.m. straffbar. Man behöver bara tänka på hur stark föräldrarnas och släkten inflytande var när det gällde val av äktenskapspartner.

Då förklaras också anonymiteten i denna forna tiders mödosamma graffiti, liksom också den totala avsaknaden av mytbildning kring platsen. Och mitt i allt är det hela varken så kusligt eller oförståeligt. Eller hur? Men kanske en forskning i tingsprotokollen ett par hundra år bakåt i tiden ändå vore på sin plats.

Ove Paul

Carl-Gustaf och Anne-Maj Holmström är brukare I fjärde generationen av Nybondas I Horslök. Med var också yngsta dottern Zarah samt Sigurd och Kaja Gustafsson från Härpe och ytterligare Ove Paul, Nystu, Horslök, som härmed dokumenterat resultatet av den lilla forskningsexpeditionen. Expeditionen initierades av Ture Renholm från Bondgårds som känt till stenen från barn och Gun Spring som likaledes sett stenen I barndomen och nu ånyo stött på historien vid forskningar om Nybondas.
Våra deckare
Ingår i Boken om vår ö, del II, utgiven av Sarfsalö Byaråd r.f., 1996. Se också Dubbelmordet på Nybondas - en uppföljning. Hem