Uppfödare » Räddningshund

raddning1 (11K)
raddning2 (13K)
raddning3 (18K)

Renlundens Garro -
första svenska lapphunden i Finland som blev räddningshund

Det var över fyra år sedan jag bekantade mig med räddningshundfolk för första gången. Finska Lapphundklubben anordnade en veckoslutkurs som leddes av Jaana Haarni och Minna Lumirae, mycket erfarna alarmgruppsmedlemmar samt hundförare i Tampereen seudun etsintäkoirat ry (Tammerforstraktens Eftersökshundar rf).

Jag hade alltid trott att träna sin hund till blivande utryckningshund skulle vara oerhört svårt och att man måste vara nån slags omänsklig varelse för att kunna klara allt som hör till saken. Jag tänkte också att utryckningshundar med sina förare bildar en "kommandogrupp" som är redo dygnet runt eller åtminstone sover med kläderna på... Så illa var det inte men jag hade eller hade fått sådan uppfattning om det hela. Men på Jaanas och Minnas kurs fick jag veta att de är helt vanliga, hjälpvilliga människor som frivilligt är med i det här. Och att träna sin hund till en räddningshund är inte alls så svårt heller.

I Finland finns det två förbund som driver räddningshundverksamhet, nämligen Finlands Räddningshundförbund rf och Finska Brukshundklubben. Det finns också "vilda" föreningar som varken hör till Räddningshundförbundet eller Brukshundklubben. Vår förening, Västkustens Räddningshundar rf hör till Finska Räddningshundförbund som enbart koncentrerar sig på att träna räddningshundar och förare. Det finns inga tävlingar alls; målsättningen är att rädda folk som har gått vilse.

Räddningshundförbundet hör i sin tur till VAPEPA (Vapaaehtoinen Pelastuspalvelu=Frivillig Räddningstjänst), en organisation som stöder myndigheter i nödsituationer och som har 42 föreningar och förbund under sina armar t ex Radioamatörerna, Brukshundklubben, Finska Sjöräddningssällskapet, Jägarförbundet, Orienterare osv. Vapepas verksamhet koordineras av Röda korset.

Att komma in i alarmgruppen enligt Räddningshundförbundets stadgar kräver minst följande kunskaper.

Hundföraren:

Utryckningshund:

Vartannat år ska hundekipagets kunskaper testas på nytt. Då måste slutprovet göras om.

Efter Lapphundklubbens kurs började jag träna min hund, Renlundens Garro alias Sixten till blivande räddningshund. Jag körde mycket spår med honom. Först gjorde jag alla spår själv men snart blev det andra som hjälpte till. Samtidigt lärde jag honom att söka men inte på "vanligt" sätt. Jag har aldrig skickat honom till figuranten därför att om en hund lär sig att storma in i skogen, har den ofta näsan stängd. Den har inte tid att använda luktsinnet. Att söka kanske har fått samma betydelse som att rusa 120 km i timmen genom buskarna utan att lukta. Jag har lärt Sixten att jobba i lugn och ro. Vi började så att han hade arbetskläder (han visste inte vad det var) på sig och vi bara gick runt i skogen. En figurant hade gömt sig och när Sixten fick syn på honom blev det mycket beröm. Vi fortsatte att träna på det sättet och det tog bara några gånger innan han förstod att en typ under en gran betyder korv och det är jättekul! Detta träningssätt passar utmärkt till honom. Jag ger inga order till honom heller. Det är arbetskläderna som är signalen att "nu är det dags att jobba". Han jobbar mycket självständigt men håller kontakt med mig.

Sist av allt lärde jag honom att markera och och det blev skallmarkering. Han är en mycket pratsam kille och skallet kom naturligt. En skallmarkering kan också vara stressande för en hund. Man ska noggrant tänka ut vilket markeringssätt som lämpar sig till hunden. Det finns många sätt att välja på. Viktigast är att man tränar markering först därhemma. Då den lyckas bra kan man prova markering ute och till sist under själva träningen. Man får inte ha bråttom med just detta.

De tre viktigaste momenten i processen är

  1. Figurantkontakt
  2. Reaktion på olika lukter
  3. Markering

Sedan finns det t ex spårningen, markering av spår och olika föremål.

Vi tränar en gång i veckan. Men han får förstå semester också. Fast hundar vanligtvis älskar att spåra och söka behöver de få vila. Jag försöker hålla träningarna intressanta för Sixten med att variera mycket nu när han redan vet vad han ska göra. Ibland gör jag mycket lätta övningar till honom för det behöver en hund också. Om man har två löptikar hemma så får man inte kräva mycket på träningarna heller...

Till vår skolning hör också att delta i större övningar. Dvs området är betydligt större än på veckoträningarna. Det kan vara flera hektar stort. Hundpatrullen som består av hunden, föraren och orienteraren är med. Figuranterna har smugit till gömstället. Hundföraren gör först en eftersöksplan och berättar den för orienteraren som planerar rutten. Rutten baserar sig på eftersöksplanen. Efter detta börjar själva sökningen och det kan ta upp till 4 timmar innan hunden hittar figuranterna. Meningen är att träningen ska likna en autentisk situation så långt det är möjligt.

Till slut: Hunden ska vara mentalt stabil och den får inte vara aggressiv eller rädd. Människan måste vara motiverad, det är högst sannolikt att larmet kommer mitt i natten. Vädret kan vara dåligt, det är mörkt och fuktigt men ut måste man ändå. Man måste också ta i beräkning att hjälpen kommer för sent ibland och därför måste man känna sig själv och veta hur man reagerar i sådana situationer.

Sixten har fyllt fem i september 2004 och han har förhoppningsvis flera år kvar att arbeta som räddningshund. När jag hämtade honom i november 1999 från Piteå hade jag inte tänkt annat än att Sixten skulle bli en sällskapshund. Nähä det blev inte så; han är en herre som vill jobba och det får han också göra.